Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Skilla
To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers, 2009
Skivbolag: National
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-10-20
Hemsida: www.skillatheband.com

Det finns spår av så väl folkmusik som blues i musiken Skilla framför, men allra tydligast vinglar de fram på en poprockig och ytterst diffus gräns mittemellan David and the Citizens och Sahara Hotnights. Tjejerna tycks ha förtvivlat svårt att bestämma sig för om de ska vara poppigt lättillgängliga eller avigt svåra och det gör, vid sidan av de många influenserna, att den här debutskivan blir lite för spretig för sitt eget bästa.

Jag har min åsikt definitivt klar. Det är när Skilla kör på den direkta linjen som de har sina förtjänster. Inledande Seven Seas där en folkmusikdoftande fiol stakar ut melodin är smått genial i all sin enkelhet. Lättillgänglig och snygg på ett sätt som damerna sedan aldrig kommer i närheten av igen. Tyvärr.

Sedan tycks de nämligen få för sig att de måste krångla till allt, hitta ett svårare sound och vara lite mer märkvärdiga. De kliver in i en ganska ointressant form av rockklännings-rock (här hade jag gärna gjort en grej på ordvitsen städrock, men det har jag fått förklarat för mig av dem som kan det där med mode att man säger inte städrock, det heter rockklänning), så väl musikaliskt som rent klädesmässigt. Där tappar Skilla det melodiskt smarta som gör Seven Seas så mästerlig. Istället blir det klassiskt folkmusikgnäll och pop utan vare sig strukturer eller tilltalande melodielement.

En gång fungerar Skillas lite märkvärdigare uttryck. I Australia hittar de en sugande nerv trots att kompositionen i sig egentligen saknar bärande melodi och är lite för melankolisk för sitt eget bästa. Men i övrigt känns ”To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers” bara som en ganska trist parentes. Öppningsspåret bjuder in till en fest som sedan visar sig vara över innan den ens hunnit börja. Sorgligt men sant.