Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Thyrfing
Farsotstider, 2005
Skivbolag: Regain Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-12-13
Hemsida: www.thyrfing.com

Att ”Farsotstider” placerade sig högst upp i Sweden Rock Magazines ”Leader of the pack” (ett gäng recensenter säger sitt om en utvald bunt plattor) doftar inget annat än svågerpolitik, ryggdunkning och jäv. Frågan är om blaskan ens borde haft med releasen i det sammanhanget. Thyrfings sångare Thomas Väänänen jobbar ju åt just Sweden Rock. Huruvida det handlar om kompistjänster, rövslickande eller något annat är dock i det här fallet mindre intressant. Det är nämligen så att ”Leaders of the pack”-panelen har helt rätt. ”Farsotstider” är ett vasst album.

För första gången någonsin släpper Thyrfing en platta med lyrik uteslutande på svenska. Ett uppdrag inte helt lätt att ro i hamn. Svenska språket och metal är inte direkt två saker som går hand i hand från början. Att försöka vara hård på modersmålet kan låta otroligt tomtigt och visst är det lite fnissframkallande när Väänänen gapar ”Far åt helvete!” i albumets första spår med samma namn. Men för det mesta reder Thyrfing ut begreppen och lyckas några liknande fadäser till trots snarare vända det till en fördel. På ”Farsotstider” är det långa stunder tufft med metal på svenska.

Att Thyrfing lyckas så väl med att inkorporera svenska i sin metal handlar mycket om att de även flörtar med folkmusik. Att de har en atmosfärisk stämning i sina låtar som minner om historien. Med ens känns språket betydligt mer legitimerat. Rent musikaliskt har plattan annars en väldigt bred spännvidd. Med utgångspunkt i en mörk, nästintill klaustrofobisk undergångsstämning ger de sig ut på upptäcktsfärd i hårdrocksland. Här finns den primitivaste dödsthrash och den sirligaste goth, allt i väldigt små portioner visserligen, men tillsammans ger de ett mäktigt intryck.

Svart folkmetal torde vara en bra beskrivning av ”Farsotstider”. Här finns inga glättiga flöjter, spexigt spelande på positiv eller annat trams, så som många folkgrupper brukar hålla på. Det Thyrfing presenterar är enbart mörkt. Och bra. De förtjänar all respekt för den här skivan.