Joyzine

[stäng]

Krönika

Därför är Alice Cooper bättre än David Bowie

Måhända en lika obegriplig som provocerande tes, vilket jag anar har sin grund i en väldigt ytlig förståelse för dessa båda legendarers arv till rockhistorien. David Bowie, den alltid lika stilmedvetne artrockaren som de flesta tycks vilja frysa fast i 1972, iförd paljetter, platåer och fjäderboa, ställd mot Alice Cooper, den alltid lika smaklöse skräckrockaren med en handfull trallvänliga hits som School’s out och Poison och en legendarisk men ack så daterad scenshow full av blodampuller, ormar och allsköns snusk. Hur tänkte jag nu?

Jo, den bakomliggande premissen är att Bowie och Cooper båda är samma andas barn, och då talar jag inte enbart om det faktum att de inledde sina respektive karriärer ungefär samtidigt i slutet av 60-talet (även om Bowie fick kämpa sig igenom ett antal pseudonymer och försök till hitsinglar i flera år innan Space oddity slutligen naglade fast honom på världskartan 1969). Jag avser även deras approach till musiken, både vad gäller stil, omfång och visuellt. Den visuella delen tänker jag nöja mig med att blott konstatera; det var tidigt 70-tal och de som inte kände sig helt bekväma med 20-minuters prog-epos och ändlösa hårdrockssolon kunde med fördel laja runt till I’m eighteen, No more mr Nice guy, Starman och Jean Genie. Bowie spelade på en för tiden provocerande androgynitet medan Cooper lade emfas på en lika provocerande gore-estetik. Båda accentuerade ett hippt och ungdomligt utanförskap och såhär i efterhand får man väl säga att det hade en mer social signifikans än en estetisk sådan.

Men vad man måste komma ihåg är att glamrockeran var tämligen kortvarig och i mitten av 70-talet hade såväl Bowie som Cooper frångått det stompiga och trallvänliga glamformatet vad gäller hitsinglarna, och redan under glamperioden var de bra mycket mer konceptuella än samtida dagsländor som Slade, Sweet (som för all del hade andra kvalitéer, men mer om det någon annan gång), Mud och Gary Glitter. Glamvågen var snarast en tidsenlig ursäkt för att ikläda sig en tillfällig roll som den nya generationens spjutspets, i synnerhet i fallet Bowie, måhända med tanke på att glamrocken hade sin hemvist i Storbritannien snarare än USA.

Men det slutar inte där, ty Bowie var och är alltjämt den trendkänslige kameleonten till skillnad från Cooper som fortfarande efter över 40 år framhärdar med slarvigt applicerad mascara och skinnjacka. Även om jag nu inte ämnar tala om deras respektive stilgrepp är det ändock en indikation på hur de förhåller sig till sitt musikskapande, och det är här jag sticker ut hakan och hävdar å det bestämdaste att Cooper generellt är överlägsen Bowie.

Tar man sig tid och skärskådar det faktiska materialet på skivorna ser man att själva låthantverket framstår som betydligt mer genomarbetat när det gäller Alice Cooper, där även kvaliteten på de mer obskyra albumspåren skiner igenom, till skillnad från Bowie där det ofta är de mer kända låtarna som mer eller mindre ensamma bär upp plattan i fråga. (Nu talar jag alltså inte bara om mindre mästerverk som ”Hunky Dory” och ”Heroes”, utan hela katalogen mer generellt. Vad är till exempel ”Young americans” utan titelspåret?) Ett annat tydligt drag hos Bowie är hur han genom sin karriär hela tiden framstått som en ”dedicated follower of fashion” även på plattorna, vare sig det gäller akustisk hippie-folkrock (Space oddity), stökig jambaserad hårdrock (The man who sold the world), konceptuell glamrock (Ziggy Stardust), dekadent artrock (Alladin sane), dehumaniserad new wave (Heroes) eller synthpop (Let’s dance). Lägg därtill en inte helt självklar känsla för minnesvärda melodier och stämningsskapande arrangemang och det blir genast lite svårare att se vad exakt det är som Bowie tillfört rockhistorien och varför man skall lyssna på honom och inte på, säg, Brian Eno (som ju dessutom ligger bakom stora delar av den grådammiga industriauran under Bowies Berlin-period under det sena 70-talet).

Icke så med Alice Cooper. Han (och inledningsvis även hans självbetitlade band) må ha haft samma tveksamma förmåga att vara nyskapande rent musikaliskt, men han/de har (nästan) alltid haft en överlägsen förmåga att faktiskt skriva bra låtar att backa upp sina B-skräckis-koncept med, och det utan att nödvändigtvis klamra sig fast vid de senaste trenderna dessutom. Ta tidiga spår som Halo of flies och Black juju till exempel, där bandet Alice Cooper lyckas med det som Bowie försökte förmå sina medmusiker att få till på ”The man who sold the world”, nämligen strukturerade och spännande hårdrocksjam, tillika med mörk Doors-influerad psychedelia. Eller ostiga filmmusikpastischer som Welcome to my nightmare och Man with the golden gun, teatraliska musikalnummer som Blue turk, Some folks och I love the dead. Vi finner klart ocreddig Abba-disco på senare 70-talsskivor i form av No more love at your convenience och You gotta dance, överproducerade ballader som My God och I never cry, otidsenlig 50-talsrock i och med Ubangi stomp och Give the kid a break, än mer otidsenlig cabaretmusik i Mary Anne, och allt detta uppblandat med förstklassig hårdrock vilket måhända är det som gemene man tenderar att förknippa honom med, typ Dead babies, Ballad of Dwight Fry och It’s hot tonight.

Bara för att nämna en handfull av de mindre kända låtarna liksom, och då har vi ändå bara vidrört 70-talet. Hans sentida alster ”The eyes of Alice Cooper” och nyligen släppta ”Welcome 2 my nightmare” (ej att förväxla med det första soloalstret från 1975) visar prov på en artist som fortfarande är relevant OCH intressant. (Inte för att någon verkar bry sig, men det är en annan femma). Särskilt den sistnämnda visar upp en sida hos Alice Cooper som David Bowie inte lyckats ro iland med under hela sin karriär, vilket också visar på en avgörande skillnad mellan dessa två, nämligen självdistans. Där Bowie ständigt vädrat varthän trendvindarna blåst och anpassat sin musik efter dessa för att framstå som alltjämt hipp, har Cooper valt att understundom penetrera populärkulturen och mer eller mindre göra narr av den. Två högst självmedvetna approacher, men med en klar slagsida åt den senare i fråga om kredibilitet (något som Ray Davies insåg redan i mitten av 60-talet, men som ingen tog någon notis om förrän 30 år senare). Just ”Welcome 2 my nightmare” är ett bra exempel på hur Cooper lyckats kombinera en subtil satir av samtidskulturen (på ett sätt som de mer närsynta mycket väl skulle kunna tolka som ett uppriktigt försök att vara inne) med sitt sedvanliga låthantverk.

Återigen inget banbrytande, men det är inte det som är vitsen heller. Cooper var och är, utöver en högst självmedveten underhållare som vet att spela på publikens primitivaste drifter utan att för den skull utgå ifrån att någon faktiskt tar det på allvar, en samtidskommentator. Kanske inte i samma klass som Frank Zappa var (som ju för övrigt upptäckte bandet Alice Cooper i slutet av 60-talet och tog dem under sitt beskydd), men definitivt mer än vad Bowie någonsin varit. I den meningen var Bowie den desperate posören som följde vem eller vilka som än gick i spetsen, medan Cooper var den cyniske ciceronen som klädde av den flyktiga populärkulturen genom att exponera dess fragila underhållningsvärde. Förutom att Cooper dessutom kunde göra djävulskt bra låtar också, sa jag det?

Men det lär ju ingen upptäcka som inte vågar se bortom Poison, kanske ett av de bästa kvittona på hur Alice Cooper lyckats slå mynt av publikens totala frånvaro av omdöme. Tvivlar du på sanningshalten i min harang härovan, råder jag dig att avsätta lyssningstid till hela diskografin från 1969 fram till 1983 åtminstone. Stanna särkilt till vid ”Love it to death”, ”Killer”, ”Billion dollar babies”, ”Goes to hell” och ”Dada” och inse att Vincent Furnier är mer än bara en skräckrockens anfader.