Joyzine

[stäng]

Intervju

David And The Citizens

Det var ett tag sedan man hörde om dem nu, pågarna i David and the Citizens från landskapet långt ner i söder. Vid ett möte på tumanhand fick jag mig en pratstund med bandet som man antingen älskar eller tycker mindre bra om. Fast frågan är om det inte, via samtal om dåtid, nutid och framtid är dags för mig att omvärdera situationen?

Jag kan inte hejda mig, jag fnittrar till vid åsynen av världens förmodligen minsta kaka när Conny Fridh, basist i David and the Citizens, kommer gåendes med sitt kakfat och slår sig ner vid bordet vi valt som tillfälligt konferensbord. Platsen är ett glassigt fik i Linköping och hela gänget är ännu inte samlat, det saknas fortfarande en viss David Fridlund. I väntan på mannen som är David, i David and the Citizens, filosoferar jag vidare på det här med kakan. Varför köpa en kaka för dyra pengar som knappt syns eller ens kan hinna smaka något innan den är uppäten? Kanske är det rent av frågan om ett mindervärdeskomplex, hinner jag precis tänka innan Magnus Bjerkert, lite av en alltialloman i samma band, slår sig ner på min vänstra sida. Till min stora förtjusning har Magnus köpt en ännu mindre kaka…

Nu är det inte kakor och dess vara eller ickevara jag har gett mig ut för att utforska denna afton, målet med kvällen är att ta tempen på ett högaktuellt David and the Citizens. Detta bara ett par timmar innan de går på scenen på popklubben John Doe i Linköping. Bandet har precis släpp en ny skiva, ”Stop the Tape! Stop the Tape!”, den här gången på ett nytt skivbolag, Bad Taste Records. Med David Fridlund på rätt plats tar vi oss an intervjun, först ut är ett litet korsförhör om vad bandet haft för sig fram tills nu.

– Ja, vad har vi haft för oss egentligen? säger Conny Fridh något konfunderad medan han släpper frågan fri till övriga medlemmar i bandet. Magnus Bjerkert tar upp tråden.
– David har spelat in en soloskiva och jobbat med det. Jag har jobbat med bland annat den skivan på skivbolaget (Adrian Records /Förf.anm), men andra skivor också. Conny har jobbat på hemmafronten och John har inte jobbat med oss överhuvudtaget, han kom med i bandet alldeles nyligen.
Min blick vandrar för den kortaste av en sekund bort mot David and the Citizens nya trumslagare, John Bjerkert, bror till Magnus. Det är svårt att avgöra om han är en bra trummis på tu man hand, trevlig och sympatisk är han däremot.
– Men vi har hållit på med den här skivan som vi har släppt nu ganska länge faktiskt, fortsätter Conny.
– Vi började spela in den redan förra sommaren. Eftersom vi egentligen inte hade någon som skulle ge ut skivan så tog vi själva pengar och gick och tog en studio och spelade in. Ett halvår innan dess hade vi börjat jobbat på de nya låtarna.
– Och vi har spelat lite i Tyskland bland annat, flikar Magnus in, innan Conny knyter ihop resonemanget:
– Så folk utanför upplever det säkert mer som att vi har varit inaktiva än vad vi själva gör.

En ny trummis och ett annorlunda inspelningssätt
”Stop the Tape! Stop the Tape” är bandets tredje fullängdare och frågorna är givetvis många angående uppkomsten av detta musikaliska verk.
– Vi försökte att spela in den annorlunda mot vad vi gjort tidigare. För att försöka hitta nya vägar liksom, börjar Magnus lite trevande.
– För att inte gå i samma fåror hela tiden. Låtarna hade även lite andra inspelningsförfaringssätt än vad vi tidigare haft. Vi bytte folk som spelade in åt oss, vi bytte studio, vi bytte till och med medlemmar, fortsätter han och kastar en blick bort mot brorsan John.
- Vi bytte lite allt möjligt faktiskt.
David Fridlund tar över stafettpinnen.
– Låtarna var lite annorlunda på något sätt den här gången. Därför blev det också ett litet annorlunda tillvägagångssätt när vi spelade in dem. Vi har lagt ner mycket mer…”, David tuggar på orden, väljer dem med omsorg, innan han fraserar om,
– De här låtarna kan man inte spela så slarvigt som vi kanske har gjort innan. Förut har det varit mer glädje, och emotionellt liksom, för stunden när vi spelat in. Nu jobbade vi mycket mer på att få det tight och precist.

I början av intervjun deklarerade Magnus Bjerkert att han kände sig trött och hängig, förmodligen bärandes på en bihåleinflammation. Detta märks dock inte av då den frispråkige skåningen är en de mera aktiva talarna under intervjun. Han för samtalet vidare:
– Men alltså, det är ju inte så att vi tänkte att nu ska vi glömma allt det förflutna och bara kapa alla band till det vi gjort tidigare. Det hela känns mer som en ganska naturlig utveckling på det vi har sysslat med tidigare.

Dödsörnen
Under åren som gått har David and the Citizens lyckats bygga upp en stabil fanbase och skaffat sig något av ett signum när det kommer till hur svårmod ska definieras i form av en låt. För många är även David and the Citizens synonymt med Magnus Bjerkerts trumpet, men efter en genomlyssning av nya plattan kommer dessa fans att bli lämnade besvikna. Soundet är betydligt hårdare och mer kantigt, trumpeten har gömts undan till snudd på ingenting. Magnus ger en förklaring:
– Det nya, lite mer maskinella soundet, är resultatet av en kombination av de två människor som spelade in det. Dels Andreas Söderlund från Niccokick , som är duktig på stora malande högljudda, skramliga gitarrer, och sedan var det Johan, Dödsörnen… Där höjer jag frågande på mina ögonbryn och lägger huvudet på sned:
– Dödsörnen?
Magnus fortsätter dock utan att ta någon större notis om min, något självklara, fråga,
– … som egentligen är en technokille som gillar ordning och reda. Var slag på sin takt och sådär liksom. Detta påstående framkallar ett skratt hos en viss herr Fridlund som är snabb med att kommentera:
– Var slag på sin takt? Var sak har sin tid heter det. Magnus replikerar lika snabbt tillbaka:
– Jo, men han hatade ju när det var ostrukturerat, ”Ah, det var frekvensen som kolliderar och det var några ljud här och nu måste jag styra upp det här, klippa det och sätta det här”. Sådär lät det liksom”.

Vi lämnar Dödsörnen åt sitt öde och går raskt vidare med fler inspelningsteknikalieter. Vid inspelningen av ”Stop the Tape! Stope the Tape!” vände bandet på den normala turordningen när det kommer till inspelningen av instrumenten.
– Det roliga var att vi spelade in basen sist, för Conny var upptagen med annat, så vi lade väl trummor först egentligen. Trummor och slaskgitarr, förklarar David varpå John får tillfälle att komma till tals,
– Så det var bara trummor i början. Det var ett litet orosmoment, man trodde att det skulle höras men det gör det inte alls. Magnus utvecklar vidare:
– Många gånger hade vi spelat in vissa av de här låtarna redan med andra trummisar, antingen att David hade spelat eller Micke, vår gamla trummis. Men sedan när John kom med så upptäckte vi det att, fan, det blir ju så jävla mycket bättre om John lägger trummorna!
– Men bara man har koll på att alla har samma vision, och hur det ska låta, så är det egentligen inga problem, tillägger John och lutar sig sedan åter tillbaka i soffan. Det ska verkligen bli intressant att se vad denna nya trumslagare går för senare under kvällen.

Reaktioner
Nu när vi alla fastslagit att David and the Citizens har tagit ett steg framåt i utvecklingen finns det givetvis ett intresse av att veta vad de har fått för respons så här långt, vad tycker fansen egentligen? En tydlig indikation kan vara det faktum att första singeln, A Heart and a Hand and the Love of a Band, faktiskt tog sig in på första platsen på studentradiolistan kort efter att den släpptes.
– Det verkar som om att efter att folk har hört skivan, så har de som inte tyckt om oss tidigare börjat gilla oss på något konstigt sätt. Vilket har visat sig även geografiskt, säger David med ett snett leende.
– Ta Stockholmsscenen till exempel, den har kanske inte varit vår största arena tidigare men de verkar tycka att det är bättre nu än vad de gjort innan. Vi får också mycket mer respons från journalister och tidningar där uppe, vilket är jävligt märkligt.
Leendet växer sig större.
– De tycker att det låter mer som att vi menar det på allvar, och jag vet inte, det har vi väl alltid gjort, men den här gången är det mer på riktigt.
– Men sedan finns det de som hävdar precis motsatsen, fortsätter Magnus, minikakan är uppäten sedan länge.
– De tycker att vi klätt på oss några rockkostymer som vi inte kan bemästra. Jag tycker ändå att det är lite skönt att det skapar så väldigt många reaktioner. Åt vilket håll det nu än är. Det visar att man har satt spår.
Övriga medlemmar i bandet nickar instämmande.
– Om det är någon som har blivit väldig besviken för att de ville ha lite mer akustiska tongångar och lite mjukare och så, så måste det väl ändå betyda att vi har varit betydelsefulla någonstans.
– Man måste ju komma ihåg att vi har släppt två album och sex EP-skivor innan ”Stop the Tape! Stop the Tape!” och där har vi ju för fan gjort allt det där, vi kan inte göra samma skiva med samma settning en gång till, fortsätter David något uppgivet.
– Jag tror att om vi hade släppt ytterligare en sådan skiva hade folk helt enkelt inte brytt sig

Framtiden
En ny skiva i bagaget innebär att de stora promotionshjulen har satts i rörelse och bandet är för tillfället ute på en liten Sverigeturné. Detta kommer att följas upp med en tur ut i Europa och första plattan ”Until The Sadness Is Gone” har precis släppts i USA. Bandet ser ljust på framtiden,
– Det känns jävligt gött, amerikanen har jobbat på bra, säger Magnus samtidig som Conny lyser upp då jag ställer frågan om det vore fint med en USA-turné.
- Det hade varit väldigt trevligt, ja.
Närmast på schemat står dock kvällens spelning på Herrgårn i Linköping, en stad David och hans stadsbor verkar trivas i. Trots Magnus ömmande hals och huvud verkar det verkligen som om bandet ser fram mot att få ge Linköpingspubliken en stor dos av ”nya” David and the Citizens.
Själv kan jag knappast vänta, ”Stop the Tape! Stope the Tape!” är en av 2006 års absolut bästa skivsläpp, om bandet klarar av att föra över den spelglädje som finns på skivan till ett livesammanhang kan även David and the Citizens vara en av årets absolut bästa liveakter. Missa inte.