Joyzine

[stäng]

Intervju

Sebastian Bach

Sebastian Bach För 16 år sedan lämnade han sångarpositionen i platinumsäljande Skid Row. I slutet av september släppte han sitt andra soloalbum med nyskrivet material och visade att heavy metal är hans kall. Joyzine samtalade med den frispråkige och alltid lika aktuella sångaren Sebastian Bach om hans nya skiva, om kändislivet och såklart om Skid Row.

Den Bahamasfödde sångaren låter pigg och glad när han svarar (”Åh, du heter också Sebastian? Coolt!”). Han skrockar flera gånger under intervjuns gång. För tillfället letar han boplats i Hollywood efter att hans hus i New Jersey var ett av många som spolades bort av orkanen Irene.
– Det var inte så kul, säger han med ett uppgivet skratt. Det är hemskt och jag har fortfarande prylar kvar där som jag försöker få därifrån. Helt jävla galet, det var liksom för en månad sen. En katastrof! Det är ju helt klart på grund av den globala uppvärmningen. Allt man sagt om det händer nu; havsnivåerna stiger, det blir varmare…När jag var i Sverige förra helgen (Sebastian Bach uppträdde på Rockmässan i Malmö 1-2 oktober /förf.anm) var det varmt. Alla bara sa ”vad i helvete…”, du vet. Och jag bodde nära vattnet i New Jersey, hade inget vatten i källaren på 20 år och så kom översvämningen och förstörde mitt hus. Och inte bara mitt, utan många andra människors också. Det är ”fucked up”, alltså.

Men mitt i all röra, kan ”Baz” i alla fall skatta sig lycklig över att nya skivan ”Kicking and screaming” fått ett bra mottagande. Goda recensioner och god försäljning som petade upp skivan till plats 68 på Billboards topp 200-listan och sjätte plats på deras rocklista. Sebastian jämför det med senaste gången han var så högt på listorna, som var för 16 år sedan då han frontade Skid Row, och att han i stort sett väntat så länge på detta ögonblick.
– När du släpper skivor vill du att folk ska köpa dem så du kan göra en ny platta. Och det är en av anledningarna till att jag är så glad, för detta betyder att jag kan göra ännu en skiva. Så tack, planeten Jorden!

”Som när Ozzy träffade Randy Rhoads”
Arbetet med skivan tog fart när fantomgitarristen John 5 skickade låten TunnelVision till Sebastian samtidigt som han arbetade på låtidéer med Jamey Jasta från Hatebreed. Det var även vid denna tidpunkt som den nu 21-åriga gitarristen Nick Sterling och enligt Baz ”totalt återupplivade hela min scen”. I stort sett alla intervjuer inför skivan har Baz höjt Nick Sterling till skyarna.
– Jag kan inte ge honom nog med cred. Det här är i mångt och mycket hans skiva lika mycket som min. Han kom med så många idéer som bara blåste omkull mig. Den här skivan hade inte varit vad den är utan Nick. När jag hör balladen I’m alive börjar jag nästan gråta, jag bara älskar den! Det var som när Ozzy träffade Randy Rhoads, det var liksom samma vibe. Du vet, de skivorna med Ozzy hade inte varit vad de är utan Randy. Och det är samma sak med Nick Sterling.
Sebastian Bach Vad är den största skillnaden mellan förra skivan ”Angel Down” och ”Kicking and screaming vad gäller skapandet och bandsamman- sättningarna?
– Det är enkelt; av någon anledning kunde jag aldrig sitta i ett rum med ”Metal” Mike (Chlasciak, polsk gitarrist som även lirat med Rob Halford och Joacim Cans /förf.anm) och skriva låtar. Han föredrog att göra det själv och komma med grejerna till mig. Det är helt okay ibland, men jag vill vara i ett band där jag kan sitta med en snubbe och en akustisk gitarr och komma på idéer och riff. Det är så Nick och jag gjort. Vi skrev One good reason och Lost to the light på det sättet. Vi satt på min soffa, han spelade, jag sjöng med…det var väldigt enkelt. Vi kommer väldigt bra överens vi två. Han visar mig en idé och jag säger ”ja” om jag gillar det.
– Jag kunde aldrig göra det med ”Metal” Mike, jag förstod aldrig varför. För mig är det så låtskrivande är, du vet; få till en vibb och fånga den.

Nick Sterling har gjort sig känd som ett underbarn på gitarr. Han har spelat gitarr sen han var sju år, släppt soloskivor och spelat med andra giganter som Kid Rock och Joe Satriani (”han vet inte hur man INTE spelar gitarr”).
– Han är en jäkla rockstjärna! Han ser sjukt bra ut på scen och brudarna blir helt tokiga! That’s all part of rock n roll! Han ser nästan ut som jag när jag var i hans ålder, säger Sebastian och får genast en stolt och faderlig ton. Om vi går till en restaurang frågar folk om det är min grabb eller min lillbrorsa och vi bara skrattar! Men det banar väg för en bra bandstämning.

Men hallå, jag är kändis!
Sebastian säger att skivan enbart bär hans namn för att han gjort sig känd i forum utanför musiken.
– Sätter jag mitt namn på skivan, då hajar ju folk till och säger ”ah, det är ju han snubben från Gilmore Girls och Trailer Park Boys”. Så jag använder mitt kändiskap som ”Sebastian Bach” för att lyfta fram mitt album.
Sant är att Sebastian Bach inte varit ett okänt ansikte utanför musiken. Förutom ovannämnda tv-serier, har han även synts i Broadway-musikaler och reality-såpor som ”Celebrity Rap Superstar”.
– Jag är nog en av de där heavy metal-kändisarna som Ozzy, Tommy Lee och Gene Simmons. Folk känner ju till Tommy Lee, de vet att han har en stor kuk, säger Sebastian och lägger av ett asgarv. Men du vet, jag är som dem. Men rock n roll var min första kärlek. Skulle jag få välja så skulle det alltid vara rock.
Känns det som att folk ofta förknippar killar som Tommy Lee och Ozzy med andra saker än deras musik?
– Jo, men då är det upp till deras band att komma tillbaka till musiken. Mötley Crüe är ju typ en av världens största turnéakter, så han är definitivt en rocker. Och Ozzy släpper alltid nya skivor. Jag älskade hans senaste skiva ”Scream”. Så de använder kändiskapet precis som jag för att hjälpa rock n roll på traven.

”Jag äger namnet Skid Row”
Det är hart när omöjligt att intervjua Sebastian Bach utan att komma in på ämnet Skid Row. Inte sällan tar han gärna själv upp det och att han inte håller deras senaste skivor högt i kurs. På frågan om han fått kritik för att vara bitter på dem är svaret nej och att anledningen är hans vilja att skydda namnet Skid Row.
– I ”made” that name! När jag går på stan saktar bilar ner, vevar ner rutorna och skriker ”SKID ROW!” till mig. Jag kan garantera dig att det inte händer för de andra killarna. Skulle du gå på stan med mig skulle du få höra ”SKID ROW!” miljoner gånger. Jag lovar dig att ingen gör så åt de andra, för ingen vet vilka de är. Så jag känner att jag ”äger” det namnet, för att jag gav mina bästa år av mitt liv för att göra det namnet känt och stort. Och världen tror det är jag! Så när folk pratar om Skid Row, så pratar de om mig (säga vad man vill om Sebastians självdistans, men faktum är att inga av Skid Rows senaste skivor rönt så stora framgångar jämfört med de första två /förf.anm). Så det gör mig så förbannad över att de pajar namnet! Det känns som att något jag var med och gjorde till något ballt bara pajas av dem. Och ingen har sagt åt mig att inte säga så, alla håller med mig. Jag har inte träffat någon hittills som sagt att jag haft fel.
Vad tycker du då om deras ”nya” sångare Johnny Solinger?
– Jag tycker inget om honom, jag tänker inte på honom, svarar Sebastian och fnissar. Det var faktiskt en gång jag hittade ett Youtube-klipp som hette ”I remember you” och som jag klickade på. När videon började, så undrade jag ”varför lirar Great White en Skid Row-låt?” för jag tyckte han var så lik Jack Russell i Great White! Och sen undrade jag ”varför spelar de låten i en annan tonart!”. Det var liksom ”what the fuck” och sen insåg jag ”herregud, det här är Skid Row”. Jag kunde inte tro vad jag såg, för jag kan inte föreställa mig att man hyr en sångare som måste ändra tonarten på en låt som I remember you. Jag skulle hyrt en sångare som klarade den, för jag ändrar inte en hitlåt för en musikers skull.
Då blev du säkert chockad över att de gjorde en punk-version av I remember you?
– Jag är inte chockad, jag tror snarare att det är därför jag inte är med i det bandet. Gå och ha kul ni, det där är inte jag. Jag är inte punk, jag är metal!
Avslutningsvis: I en del av låten As long as I got the music, sjunger du om hur du försakat vänner och familj i jakten på dina drömmar.
Känns det även som att det hänt dig på riktigt?
– Ja, det är helt galet hur mycket av texterna förutspår mitt liv. Låten säger också ”broken, stranded, I don’t care/ As long as I got the music, you can’t bother me”. Det är den här skivan som räddat mig under depressionen över mitt hus, brudar och allt annat jag går genom. Det är precis som orden säger: As long as I got the music, you can’t bother me.