Joyzine

[stäng]

Recension - Live

De Lyckliga Kompisarna
Arvikafestivalen
2008-07-05
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.delyckligakompisarna.se

För att stå och titta på ett gäng ungdomshjältar känner jag mig märkligt likgiltig inför De Lyckliga Kompisarna. Och det är inte bara en anledning som gör att Arvikaframträdandet, det första jag beskådar med gruppen, känns mer och mer som en besvikelse.

För det första är Vintergatan naturligtvis helt fel scen för den här orkestern och klockan sex, bara några timmar efter ett åskregn modell deluxe, är naturligtvis inte heller en idealisk tid. Ska DLK fungera ska de självklart spela sent på natten på en liten scen där dess intrikata trallpunk kan bli intim och svettig. Men det är inte bara denna organisatoriska miss (eller miss och miss, det fanns förmodligen ingen annan lucka att pussla in orkestern i) som gör att det känns tamt, bandet har också en stor del i detta.

För att citera en gammal vän och kollega:
- Det ser ut som om det är min gamla träslöjdslärare som sitter och trummar.
Och då ska ni ha i betänkande att Jouni Haapala är den som är näst mest välklädd på scenen (bara ynglingen Fredrik Åberg är stiligare). Visst, DLK har alltid varit ett tokroligt gäng som aldrig brytt sig ett dyft om stil eller klass, men att som Mart Hällgren gå på scen i badshorts eller som Jonas Winberg (som för dagen hoppat in som stand-in för Roger Reinstam som stannat hemma för att vara toast-master på ett bröllop) ikläda sig något som tycks ha legat på botten av tvättkorgen sedan mitten av 90-talet känns så där. Lite kan man faktiskt anstränga sig. Man behöver inte vara snygg, men man behöver heller inte vara likgiltig inför att man faktiskt snart ska stå på en scen.

Men det är inte främst det tråkiga klädvalet som gör att spelningen känns avslagen. Den bortflugna intimiteten gör att det bara känns som en grabbig happening. Mart flamsar lite framför micken utan att egentligen ha särskilt mycket vettigt att säga och låtarna avverkas i rasande takt utan minsta tid till andhämtning. Ganska punk i och för sig, men när det punkiga försvinner i en tämligen platt ljudbild försvinner känslan. Det känns i bröstet som om De Lyckliga Kompisarna inte gör det bästa av situationen och det är synd på ett i grunden så pass bra band.

Det som ändå gör det här till en spelning att minnas är den fantastiska låtlistan. Och då skriver jag fantastisk trots att givna nummer som Egon och Punkskolan fått stryka på foten till förmån för betydligt mindre virila Finansministern, Mansrörelsen och Vattengymnastik. Men tänk, ett band som kan stoltsera med Smet, Drick sprit och hålla käften (vilken öppning!), Le som en fotomodell, Cp framför sin tv, Kristoffer spelar flipperspel, Sagoland och Ishockeyfrisyr (och då har jag ändå bara nämnt en handfull av godbitarna) i setlistan kan förstås inte misslyckas helt. Jag kapitulerar inför låtmaterialet och väntar med att ge någon fördömande utläggning tills jag sett ensemblen i sin rätta omgivning. Först då vågar jag en utsago om ifall ungdomshjältarna (för att citera Jocke Berg) är bra eller bajs.