Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

At the soundawn
Red Square: We come in waves, 2008
Skivbolag: Lifeforce Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-05-28
Hemsida: myspace.com/atthesoundawn

Så var Lifeforce där igen. ”Grabbar, grabbar vi saknar ett band som spelar stämningsfull och intrikat metal, det säljer ju som smör nuförtiden”, ropade förmodligen bossen Stefan Lüdicke när han rusade in på kontoret och satte igång sökandet som skulle sluta med signingen av italienska At the soundawn. En tredjeklassens Cult Of Luna-klon. Det är väl själva fan att bolaget inte kan hålla fast vid sin vanligtvis så kvalitativa linje utan prompt måste in och rota i varje subgenre som visar upp minsta lilla tecken på att bli trendig. En av Europas mest schiziga rosters har börjat växa fram där nere i Tyskland.

Bolaget hinner dessutom med att nämna storheter som Mogwai, Tool och Radiohead i den korta biografin och skryter om att At the soundawn filat på den här plattan sedan 2005. Resultatet av dryga två års putsande blev sju spår menlös stämningsmetal som omedelbart sätts i dålig dager av att Mirco Migliori är en medelmåttig sångare.

Jag skulle ljuga om jag tillstod att jag är ett stort fan av Cult Of Luna eller Isis, men de grupperna har i alla fall en finess. At the soundawns försök att göra samma pryl (de i biografin omnämnda banden hörs det förstås inte mycket av) hade förvisso låtit bättre som instrumentala låtar utan Miglioris tjockskalliga bräkande. Men är inte alls lika nyansrikt och stämningsskapande.

”Red Square: We come in waves” är ett dåligt försök att samexistera i en genre som redan har sina mästare. At the soundawn är alldeles för linjära och gör det hela tiden för lätt för sig i sitt låtskapande. Ingenstans får man som lyssnare en glädjande aha-upplevelse eller känslan av att uppleva något nytt eller bra.

Italienarna har förmodligen ingen annan avsikt än att rida på de sista dyningarna av en trend, bolaget har det definitivt inte. Lifeforce borde ha bättre omdöme än att springa efter trenden. De sitter ju redan på ett fräscht stall av kvalitativa up n’coming-akter mixat med gammalt rutinerat och borde nöja sig med det. Att släppa skräp som At the soundawn är mest pinsamt.