Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Franke
Siesta!, Hässleholm
2009-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-05-29
Hemsida: myspace.com/frankeband

En liten men tapper skara har trotsat ösregnet och begett sig till scenen kallad Chili för att bevittna ett av Göteborgs flaggskepp, Franke. Efter en öronbedövande bra första skiva, dröjde det nära sex år innan uppföljaren äntligen kom. Det är med den skivan, "Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster", i bagaget man kommer till Siesta. Och tro det eller ej, i alla fall om du som jag förknippar bandet med kolsvart mörker, men med Franke så kommer också solen. Malplacerad förvisso, men värmer gör den, precis som musiken.

Den som vanligt magre, men likväl stilrene och snygge sångaren Nicklas Franke är den i bandet som lever ut låtarnas inneboende känslor, spottar, fräser, vrålar. Med manglet som sig bör tätt bakom. Må då vara att den nya plattan är mindre Jesus And Mary Chain och mer rockabilly, det gnisslar och distar rätt bra ändå. Svänger gör det definitivt i några av de nya låtarna.

Publiken ser, frånsett några entusiaster som desperat försöker skapa någon form av mosh pit framför scenen, reserverad och oförstående ut. Franke försöker att uppbåda någon form av kaos eller åtminstone större reaktion, men lyckas inte något vidare. Musiken låter trimmad och koncentrerad, men det är en dimension som saknas. Den där extra kraften som i alla fall första skivan slog mig så hårt i bröstet med. En orsak kan vara att klockan inte passerat sju än och att platsen är en solig festivalscen, inte den mörklagda klubb som klär bandet bättre. Fel tid och fel plats, ja, men sådant får band leva med. De ska leverera ändå, vilket jag bara delvis känner att Franke gör. Visuellt är det bara Nicklas som får godkänt, även om shoegazing inte alls behöver vara av ondo. Lika snyggt som han raserar mickstativet, lika snyggt som han demonstrativt går åt sidan och tänder ytterligare en i raden av cigaretter, ja likaså tänder det tyvärr bara till på allvar i fyra-fem låtar. Då med en något mindre oförstående publik.

För mig är det en bra spelning, den första efter att nya skivan inhandlats, men jag har absolut sett Franke bättre. Jag gillar drivet i de nya låtarna, särskilt i Skinnad, men saknar gnistan och taggarna som jag vet att bandet har. Högst intressant är att bevittna Siestabesökarna framför scenen. I Göteborg är Franke hjältar. I Hässleholm mer utav ett tidsfördriv i väntan på kvällen. Eller som bandet säger till mig efter spelningen, "Publiken vaknade väl till liv under två av låtarna vi körde, men annars var de rätt trötta". Det är med andra ord inte lätt att spela på bortaplan.