Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa skivor 2010 enligt Alexander Hellgren

Under december, hela vägen fram till jul listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när tio skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken under 2010. Idag presenterar vi Årets bästa plattor enligt Alexander Hellgren.

1. The Radio Dept – Clinging To A Scheme
2008 skulle den komma, nya skivan efter lovande singeln Freddie and the trojan horse. Men jag fick vänta… och vänta... Så i maj i år släpptes ”Clinging To A Scheme”… och vilken skiva det är! När man talar om The Radio Dept tar det emot att använda ordet extrovert men nu var blicken i alla fall vänd mot publiken, med ett mer tillgängligt låtmaterial och tidigare svårtänkbara inslag såsom ett festligt housepiano. Låtar som Heaven’s on fire, David och This time around har för alltid fastnat i mitt medvetande och nej, det finns inget annat band som det här.

2. Salem – King Night
Om The Radio Dept gjorde vårens och årets svenska skiva måste Salem ha gjort höstens och årets utländska. Mörk, dov och rent av lite otäck. Men här finns också underbara melodier och lika vacker underliggande sång. Adjektiven kan listas lika länge som antal genrer bandet placerats i. Screw är en av dem som jag kan tycka bli rätt påfrestande, men efter att ha lyssnat på låtar som Sick om och om igen lockas jag att pitcha ner alla mina hiphop-skivor. Titelspåret King night måste för övrigt räknas som en av årets mäktigaste låtar.

3. Zola Jesus – Stridulum II
I konkurrens med Zola Jesus väljer jag ändå det smutsigare alternativet Salem, men inte heller Nika Roza Danilova är någon solstråle, även om hennes låtar i alla fall andas en gnutta hopp och inte ren domedag. Zola Jesus är storslagen och att hon studerat opera och inspirerats av psalmer känns helt naturligt när hon mässar över mörka arrangemang. ”Stridulum II” är så bra som enhet att det är svårt att plocka ut enskilda spår, men Sea talk, I can’t stand och Trust me är låtar som gärna får ackompanjera mig när jag går i graven.

4. ceo – White Magic
Ni som tidigare läst mina texter vet att jag hyser en nära störd kärlek till Tough Alliance. Därför torde det heller inte överraska att jag inbegriper Eric Berglunds solodebut under namnet ceo bland årets bästa. Det är inte lika mycket koka kola vener längre, utan djupare och med större eftertänksamhet. Vemodet i Come with me, de storslagna stråkarna i All around och det naturnära, intensiva i titelspåret, är sidor av mannen jag vill höra igen. Att han även lyckas göra Den blomstertid nu kommer helt utan tydliga pretentioner, är värd all beundran.

5. Crystal Castles – Crystal Castles (II)
När jag först lyssnade blev jag rätt besviken. Inte för att den var dålig, utan för att den inte levde upp till debuten. Men med kort varsel fick jag äta upp mitt Nintendo 8-bit till åsikt. För Crystal Castles har helt enkelt utvecklat sitt sound och där den direkta och intensiva electronican inte är lika framträdande, är Ethan Kaths musik betydligt djupare, mer drömsk och mer nyanserad. Fantastiska låtar som I’m not in love och Celestica visar nya sidor av bandet och Alice Glass får fortfarande utlopp för galenskap i exempelvis Baptism. Alla vinner!

6. Beach House – Teen Dream
Drömpop (översatt från wiki) är inte helt och fullt min kopp alla dagar, men den här skivan stryker mig verkligen medhårs. Bandets tidigare skivor passerade och passerar mig fortfarande förbi, men med zebraklivet ”Teen Dream” levererar Beach House verkligen en av årets bästa skivor. Långsam, njutbar, just drömsk och rent utopisk i sina stunder. Inte minst under den ökända dagenefter, eller att bädda ner sig med när vädret utanför ändå är alldeles för värdelöst att ge sig ut. Att lyssna på Lover of mine är i sådana stunder rent guld.

7. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise
2008 lyckades Håkan Hellström precis slå sig in på min lista med visdomsord som att den gamla goda tiden aldrig kommer tillbaka. Han gör det även med ”2 Steg Från Paradise”, en form av uppföljning, en form av skiva som också blickar tillbaka men även inhyser en framtid ljusare än på länge. Vad går att säga om artisten som inte redan sagts? Dom där jag kommer från och River en vacker dröm står för dansen, Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där för tryckaren och Håkan är precis där han hör hemma.

8. Masshysteri – S/t
Svensk punk 2010? Ja, det är en våg som blossat upp på nytt, med bland annat Bruket, Invasionen och så just Masshysteri. Jag har inte upplevt den här musiken, den här sortens punk med de självklara, hittigt poppiga melodierna, sedan jag för första gången hörde Ebba Grön. Förstås är det som vanligt en vänsternäve rakt upp i etablissemangets arsle, men här känns det ändå inte schablonartat utan angeläget och framför allt riktigt bra med låtar som Dom kan inte höra musiken, Vinter och Låt dom hata oss.

9. Caribou – Swim
Jag sitter i en lounge, sippar på min i vredesmod prissatta drink och pratar om de mest politiskt korrekta ämnen som finns. Min sidenslips drar blickarna till sig ackompanjerad av mina nyputsade, svindyra skor. Nej, jag har också svårt att visualisera det här, men om den bilden var sanning skulle ”Swim” spelas i bakgrunden. Caribou gör, med låtar som Odessa och Bowls, en av de behagligaste och avspända skivorna i år och jag kan bara tända en cigarett, beställa en drink till och luta mig tillbaka.

10. Sleigh Bells – Treats
Om jag skulle välja att lista de skivor som gjort mig gladast under året, skulle Sleigh Bells debutalbum hamna betydligt högre upp. En hardcoregitarrist och en teenpopsångerska gör lekfull noise med hiphop-beats, samplingar, mycket dist och ljus sång som kontrast. Många av låtarna klockar föredömligt in under tre minuter och ”Treats” tillåts aldrig att bli tråkig. Men så gillar jag verkligen det här och har inget emot att låtarna i grunden är snarlika. Roligast har jag nog ändå under den längsta av dem, Rill rill. En rent fantastisk låt.

11. Grimes – Halfaxa
Jag lämnar loungen, lämnar staden, springer ut i skogen och upplever någon form av rituell rening. Soloartisten Grimes låter i mina öron som natur, rymd och eskapism. Inga konstigheter, synt och percussion med en svävande sång eller bara läten, men arrangemangen och bilderna som målas upp är oerhört vackra. ”Halfaxa” är uppföljare till en debut som faktiskt också kom i år (vad är det med produktionstakten nuförtiden?), men hon har redan utvecklats och med låtar som Weregild och Dream fortress som argument föredrar jag den här.

12. The National – High Violet
Den här skivan tog jag mig först an i somras men lämnade den nästan omedelbart därhän, för jag fann inte det som sades vara så speciellt med ”High Violet”. Så här i efterhand inser jag att jag bara inte var mottaglig vid tidpunkten, ty någon sommarskiva kan det inte sägas att The National har gjort. Men nu i vinterkylan är den en vän att hålla fast vid. En mörk, dyster och suggestiv sådan och gud vilken stämningsfull sångare Matt Berninger är.

Tidigare listor
Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Nina Torbacke
Årets bästa skivor 2010 enligt Anders Nilsson
Årets bästa skivor 2010 enligt Marcus Ulvsand