Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Slagsmålsklubben
Arvikafestivalen
2006-07-14
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.slagsmalsklubben.se

Någonstans på vägen försvann det där vi kallar för känsla. Det där intima som kan göra att grupper lyfter till fenomenala nivåer just för att man som publik kommer dem nära och blir en del av själva framträdandet. Slagsmålsklubben har varit just ett sådant intimt band. De har gjort oförglömliga spelningar och skaffat sig en bred fanbase. Men så plötsligt, när den där fanbasen växt sig väldigt stor och bandet gör större och större spelningar försvinner charmen. Det där extra som gjorde dem så bra.

Jag försöker inte på något sätt vara elitistisk och säga att det inte är roligt längre när Slagsmålsklubben blivit folkligt och stort. Det är bara kul att fler uppskattar och tar till sig gängets dansvänliga electronica. Men när gruppen står inför en månghövdad publikskara i Apollo-tältet framstår de mest som stöddiga musiker som gått på myten om sig själva. Det där lekfulla och gemytliga som alltid funnits där är som bortblåst.

Nog för att gänget har en diger låtskatt att ösa ur, men precis som många andra band har de problem med ett taskigt ljud på Apollo-scenen. Det tar udden av de flesta melodierna. Paradmelodin Övningsköra är en smärre katastrof, med dominerande brölbas. Utan bra ljud och glimten i ögat är det helt enkelt inte särskilt skoj att titta på Slagsmålsklubben. Dess musik går inte ihop med en attityd som viskar om att de vet om sin status.

Extra pluspoäng renderas för att bandet har med sig en egen vj på scenen. Men å andra sidan förstår jag inte alls tanken med att göra om extranumren till någon form av hip-hop, med en extra tomte som rappar tillsammans med Frej. Vad tänkte bandet på? Slagsmålsklubben ska göra strikt instrumentell musik. Då har de i alla fall chansen att hitta tillbaka till sitt rätta, känslosamt intima uttryck.