Joyzine

[stäng]

Krönika

Arvika 2006 - Campingscenen

Jag får egentligen inte skriva det, jag är jävig, jag känner medlemmar i bandet. Men jag kan inte låta bli. Phony Phokes svänger helt sjukligt skönt! Och med det sagt kan jag använda min glorifiering som ingång till något helt annat. Huvudpunkten i den här festivalkrönikan. Campingscenen! Det var där Phony Phokes framträdde och det var där otroligt många andra bra band visade upp sig under dagarna fyra. Initiativet är alldeles lysande och förgyllde livet på campingen lite extra.

Idén är enkel. En scen på campingen där mindre etablerade akter får visa upp sig för rusiga festivalbesökare. Tänk bara att få ta med sin öl fram till scenen – något som är förbjudet på det stora festivalområdet - när det är dags att rocka loss. Det gör det extra intressant att gå och se band som man annars förmodligen inte hade orkat släpa stjärten ur campingstolen för att se. Så väl publiken som banden tjänar på det. Banden får visa upp sig för en stor och intresserad publik. En publik som i sin tur får chansen att under gemytliga former upptäcka ny musik, utan att behöva göra mer än gå några meter från sitt tält. Lysande!

Campingscenen fanns även i fjol, men i år blommade den upp på allvar. Ljudet var kanon, scenen hemtrevlig och framförallt var kvaliteten på bandet överlag väldigt hög. Jag kikade in snuttar av flertalet akter inom olika genres, och allt höll mycket god klass. Något som annars inte alltid brukar vara fallet med så kallade ”demoscener” (även om jag vet att det är hårt att kalla campingscenen för en sådan, flera av grupperna som framträdde kan faktiskt kallas etablerade). Just den här scenen var vad som överraskade mest positivt under festivalen, jag hoppas att de kommer tillbaka många år framöver!

Festivalen i övrigt? Jo det var en riktigt bra sådan rent stämningsmässigt och främst vill jag gratulera arrangörerna som välförtjänt kunde ståta med utsålt. Dock är jag något förvånad över att det blev så med tanke på det i mina ögon ganska skrala huvudprogrammet. Men musikfestivaler och Sverige verkar gå hand i hand sommaren 2006 och det är något vi alla borde jubla över.

Trots få riktiga toppar bjöd festivalen på minnesvärda ögonblick. Att både Franz Ferdinand och The Knife var så bra som de faktiskt var hade jag inte alls förväntat mig. Headlineprogrammet höll med andra ord i år. Extra eloger tilldelas Satyricon och de tokiga själar som lyckades hålla igång frekvent dans på campingen i dagarna fem.

Dessutom ett stort tack till den campingansvarige som skjutsade in oss på campingen trots att vi anlände klockan tre på natten mellan tisdag och onsdag, fyra timmar efter att pressincheckningen stängt. Det är sådant som kallas service och överskuggar den snåla tillgången till vattenposter, bajamajor och sopstationer.

Jag travesterar vad kollega Christian Stenbacke skrev för en månad sedan; Vi ses om ett år Arvika!