Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Electric Orange
Fleischwerk, 2008
Skivbolag: Sulatron Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2009-03-09
Hemsida: www.electric-orange.com

Något av det mest intressant som går att finna i min dvd-samling är en fyra skivor lång krautrock-marathon från den tyska tevekanalen WDR Fernsehen. Electric Orange är inte med där, men skulle ha platsat mycket väl bland klassiska krautband som Can, Amon Düül, Popul Vuh och Tangerine Dream.

Electric Orange bildades 1992 och har sedan dess bestått av lite olika musiker med Jan Dirk Müller och sedan även Dirk Bittner i spetsen. Även om det är något av andra generationens krautband låter det en hel del som sina föregångare, inte bara musikaliskt utan även rent ljudmässigt, eftersom de använder sig en hel del av gamla 70-talsprylar när de spelar in. De har en egen studio där de kan ägna hur mycket tid som de själva vill och det är också i studion under inspelning som mycket av materialet blir till, säger de själva. Att kompositionerna är uppbyggda kring styltigt simpla melodier har väl en del av sin förklaring här. Men det är också en del av tjusningen med krautrocken.

CD:n är en nyutgåva av en LP-version som gavs ut redan 2005 och har fått fler låtar med nästan 40 minuter mer musik. Den är uppbyggd kring några längre låtar, eller jam kanske jag ska säga då alla är instrumentala stycken och känns mer eller mindre improvisatoriska. De längre numren känns mycket Pink Floyd och är sega, hypnotiska och efter ett tag nästan sövande. Precis på gränsen bryter det av och ett litet mellanspel infinner sig. Efter varje längre låt kommer det ett litet mellanspel som tidsmässigt ligger någonstans mellan 12 sekunder och strax under två minuter. De bryter av det som precis pågått under en stund och man leds in till något nytt. Det låter ofta intressant, men istället för att fortsätta på den banan är det som om bandet gått av och när de sedan återupptagit inspelningen är de någon helt annanstans. Det är uppenbarligen meningen och jag har hört det i krautvärlden förut. Det är inget konstigt, utan snarare tillhörande. Återigen, det är en del av krautens oförutsägbara och psykedeliska charm.

För att återgå till ovan nämnda klassiska krautband låter Electric Orange mest som de synthiga Popul Vuh och Tangerine Dream, men det monotona och slammerrockiga Amon Düül är också närvarande, så även Can. En av de bättre låtarna är Schatten, som i sin rytmiskt jazziga rock likväl kunde vart en Can-låt.

Överlag blir dock det segdragna tempot med det Floydiga orgelspelet dock lite sömnigt och otillräckligt. Electric Oranges psykedelia som i början känns påtaglig och närgången tappar efter hand kraft när det inte händer så mycket. I sista låten Fleischzusatz, som med sina nästan tjugo minuter också är den längsta, återtar de kommandot något och på sina ställen fäster det på riktigt ordentligt. Jag undrar om möjligtvis Electric Orange var i Plauen och lyssnade på ett av mr.mornings gig där 2003, som låter närbesläktat. Hade mr.morning haft en farfisa i sin sättning skulle det kanske ha låtit så.