Joyzine

[stäng]

Recension - Live

And you will know us by the trail of dead
Arvikafestivalen
2006-07-15
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.trailofdead.com

Bandet med det långa namnet, … and you will know us by the trail of dead, gör det svårt för mig att bestämma mig för om det är ett genialt bandnamn eller bara tramsigt. Oavsett vad, så drar det onekligen uppmärksamhet till sig. Inte för att det spelar någon roll just nu heller, nu är det dags för en läxa i hur man lirar energisk indiepunk.

Men först lite kuriosa. Det är ett kärt återseende för min del denna sista dag på Arvikafestivalen. Sist jag såg … and you will know us by the trail of dead, för ett antal år sedan, stod jag som förhäxad medan bandet bokstavligen slet scenen i stycken. Som en grandios avslutning kastade sig trummisen/gitarristen/sångaren (medlemmarna har en förkärlek för att byta arbetsuppgifter titt som tätt), Jason Reece, rakt ut i publikhavet och det ville sig inte bättre än att han landande på min fot. Där låg han kvar och fortsatte vråla en stund medan jag tittade mig lite förläget omkring och undrade vart jag skulle ta vägen.

Det var då, nu är nu. Idag inleder bandet, precis som då, med Conrad Keely bakom mikrofonen, Reece är placerad bakom trumsetet. Eller hur är det egentligen? När jag spanar bort mot trumpallen blir jag aningen konfunderad. Där det en gång satt en smärt yngling och bankade livet ur de stackars trummorna sitter nu en ännu relativt ung man, men med ett midjemått som måste vara minst det dubbla. Livet har onekligen varit gott, något som också märks på Reece trumspelande. Det är fortfarande minst sagt sprattlande men inte alls i närheten av när jag såg honom senast.

Detta gäller generellt för bandet i allmänhet, det verkar inte bättre än att … and you will know us by the trail of dead har gått och lugnat ner sig. Magin och råheten finns kvar i själva låtarna, men scenframträdandet är förvånansvärt passivt. Visst, jämfört med många andra band är detta en kanonspelning, men jämfört med bandets forna jag är detta stelt, tråkigt och bara ingenting. Jag hade förväntat mig mycket mer.

Bandet glimtar ändå till ett par gånger, It Was There That I Saw You, med Keely bakom micken, är en av de bästa låtarna och överlag är det låtarna från ”Source Tags & Codes” som lyfter. Fast det kanske beror mer på nostalgikänslan än det faktiska framförandet. Hur som helst så kan jag inte ge … and you will know us by the trail of dead ett särskilt trevligt betyg, den förväntade kaosexplosionen uteblev till min stora besvikelse.