Joyzine

[stäng]

Intervju

We Are The Storm

Syns man inte, finns man inte. Och då hörs man framförallt inte. Sedan gäller det självklart att ha lite flyt. We Are The Storm, en sju man stark orkester från Uppsalatrakten, spelade in en livevideo i en gammal anrik biograf, fick den på display hos ett antal namnkunniga bloggar och är helt plötsligt ett namn för framtiden. Joyzine fick ett snack med hela skaran i artistmatsalen under Popadelica 2010.

Det kunde ha börjat bättre. Mötet var bestämt efter spelningen med A Place To Bury Strangers, alla ville vi först få våra öron rensade av Oliver Ackman och hans gelikar, men det uppstod snart ett problem. Jag var på rätt plats, men vad skulle jag titta efter? Hur såg grabbarna ut egentligen? När jag efter ett välriktat sms väl hittat dem uppstod ett nytt problem. Det fanns en av mig och sju av dem. Bra med mångfald, oftast ett helvete när man ska göra intervjuer. Nu visade det sig att We are the Storm, trots den hitintills ringa mediaträningen, inte hade några som helst problem när det kommer till gruppterapeutiska samtal. Allt går lugnt och sansat till.
– Stor fest i Uppsala igår. Kallas för Valborg. Den firade vi allihop, förklarar Magnus, en av många gitarrister i bandet, med ett flin.

Ettor och nollor
Det har knappast undgått någon att musik numer mest konsumeras i form av ettor och nollor, - istället för att rota i gamla skivbackar i obskyra skivaffärer rotar man nu i elektroniska kataloger som tillhör Myspace eller Spotify. Söker man på We are the Storm på nätet tar det inte lång tid innan man sitter med den självutgivna, och självnämnda, epn ljudande i högtalarna. Ett klick och du har hela videon till I woke up to the Bells strömmande på skärmen. Bloggar och youtube, hur viktigt är det att synas egentligen?
– Det är allt, säger Magnus bestämt och får medhåll av samtliga i bandet.
– De som följer de här bloggarna är i regel väldigt musikintresserade, fortsätter Olle, även han på gitarr, och där hittar vi ju själva band som vi lyssnar på. Så vi hoppas givetvis att det kommer folk idag på vår spelning som känner till vår musik. Annars när man spelar utomstads spelar man alltid med ett band från den staden, det brukar dra publik. Men här är det inte riktigt så, det ska bli kul att se hur många som kommer.

Bidar sin tid
We are the Storm är schemalagda att gå ut som sista band inne i Rotumlan, Popadelicas motsvarighet till Hultsfredfestivalens Stora Dans. Att bara bli bokade till festivalen, trots att bandet ännu inte har något skivbolag i ryggen, tyder på att det verkar vara fler som snappat upp att det finns något hos Uppsalabandet värt att notera.
– Vi har ju egentligen inte släppt någonting, funderar Ludde, bandets tredje gitarrist. Vi har den här videon, sedan har vi en gammal ep som inte alls är så aktuell i dagsläget. Så responsen har varit så bra som den kan vara.
– Det är väl ingen brådska egentligen, fyller Magnus i, det är väl klart att det skulle vara kul att bli signad, men det måste vara vettigt också. Någon som bryr sig om vad vi spelar. Som vill lägga tid på att skicka ut promos och kanske till och med fixa lite spelningar.

We Are The Storm Herr Loelv
Det gäller förstås att smida medan järnet är varmt, nu när bandet skapat ett litet buzz är studiotid bokad, tillsammans med en gammal barndomsvän till råga på allt.
– Vi har bokat in studiotid första veckan i juli, med vår gamla kompis, numera demonproducent, Elof Loelv, förklarar Ludde stolt för att sedan få något mer spefullt i rösten. Han har faktiskt gjort många jättestora saker. Han var med och medproducerade Melodifestivalvinnaren förra året. Han har jobbat med Martin Stenmark också…
Magnus kommer dock snabbt till Loelvs försvar:
– Men vi har ju känt honom sedan vi var små. Han har hjärtat på rätt ställe och han vet verkligen hur man producerar musik.

Idealdemokrati
Tidigare under dagen spelade bland annat The Fume och Bye Bye Bicycle på samma scen som We Are The Storm kommer ta i besittning två timmar efter vår intervju. Scenen var ingen Finlandsbåt direkt. Det kommer bli trångt med sju personer på en väldigt liten bostadsyta. Hur funkar det egentligen med gruppdynamiken, och framförallt låtskriveriet, när man är så många i ett band? Och vad händer egentligen på scenen när känslorna tar tag i själen?
Rickard, trumslagare, är först ut:
– Jag tycker personligen att det bästa är när man är helt uppe i det, när man inte riktigt vet vad man ska ta sig till, man kan börja gråta, vad som helst. Det är som en slags gråzon.
– Oftast är det ju Staffan som kommer med idéer, fortsätter Magnus, oftast en slags grundidé. Vi kör efter en slags idealdemokrati, i bandet. Vill man verkligen ha med något parti i en låt så får man motivera det.
– Vi tycker det är kul att göra musik, att spela musik. Och vi är jävligt dåliga på att dölja det, fyller Staffan i, bandets fjärde gitarrist och huvudsakliga vokalist. Han fortsätter:
– De låtar som blir bra, är oftast inte så jobbiga att skriva. Sedan finns det de låtar man harvar med dag ut och dag in, men så slutar det med att man kastar skiten ändå. Så det är en slags röd tråd, man ska inte komplicera saker, det kommer av sig självt. Det finns några låtar som vi ska spela ikväll som det känns som man skrev på en halvtimma. Man spelar upp en idé och så faller alla bitarna på plats direkt. Där är ju I Woke Up To The Bells ett bra exempel.
Klockan går och nästa intervju för Stormen väntar runt hörnet. En sista fråga.
Hur långt är ni beredda att gå?
– Det är klart man vill spela mycket. Det är ju det man tycker är roligast. Även om vi inte gör några feta spelningar, än så länge, har man redan offrat ganska mycket. Det tar tid och kostar väldigt mycket pengar. Kort och gott - den dagen den sorgen. Leendet på Magnus läppar går knappast tolka på annat sätt än att han trivs rätt bra med saker och ting just nu. Nästa: spelning på Popadelica 2010.