Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The National
Way Out West, Göteborg
2008-08-08
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-14
Hemsida: www.americanmary.com

Jag står och skruvar på mig som ett litet barn där jag står och tittar på ytterligare en uppvisning i missljud signerat Sonic Youth. Anledningen är att det snart är dags för The National att förhoppningsvis förgylla min tillvaro. Ända sedan jag fick ”The Boxer” i min hand, förra årets bästa skiva alla kategorier, har jag i min egna lilla drömvärld gått och längtat efter en chans att få bevittna en spelning med Matt, Aaron, Bryce, Bryan och Scott. Luger hörde mina böner och nu är det alltså dags; jag är som en liten pojke första dagen i skolan, nervös och uppspelt på samma gång.

Vad som verkligen fick mig att falla för ”The Boxer” var den kliniska, med samtidigt mörka, ljudbild som ramades in av Mat Berningers mörka förebådande stämma. Den stämningen infinner sig inte riktigt idag, inte ens Berningers stämma är så mörk som den är på ”The Boxer”. Det må vara en liten detalj, och jag förstår att det kan vara knivigt att få rösten att bära vid en stökig livespelning om man ständigt rör sig i det lägre registret, men den irriterar. Den här spelningen skulle ju inte ha några skönhetsfläckar.

Det står snart klart att det finns två sidor av The National. En lugn, kontemplerande, och en varulvslik. När Berninger bryter ihop bryter han ihop totalt, som i gapiga Abel; Mr Hyde pulveriserar Dr Jekyll. Jag står fascinerad, min inbillade irritation försvinner. Det må vara annorlunda mot vad jag förväntade mig, men jag älskar det. Och givetvis får jag höra alla mina favoriter, där kommer Mistaken For Strangers, Squalor Victoria och Fake Empire. När Berninger lidelsefullt gnyr fram ”I’m so sorry for everything” i Baby, We’ll Be Fine, reser sig håren på mina armar; det var definitivt värt väntan att få se The National live.