Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The National
Way Out West, Göteborg
2010-08-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-08-16
Hemsida: www.americanmary.com

En av de svåraste frågorna jag kan få är lika enkel som den är klassisk, ”Vad har du för favoritband?”. Jag brukar alltid få tunghäfta till en början. Sedan börjar jag skruva på mig, svamla om saker som, ”det beror på hur man ser det…” och ”jag har nog inga favoritband egentligen…”. Allt är bluff och båg. Mitt favoritband är The National.

Ändå upptäckte jag dem ganska sent (jag och resten av musiksverige, försök inte), tack vare släppet av fantastiska ”Boxer”. Vad gör man när man upptäcker en riktigt bra skiva med ett riktigt bra band? Man gräver ner sig i bandkatalogen förstås. Och faktum är att The National aldrig släppt en enda dålig skiva. Annorlunda, lite grand, men alltid nattsvart. Viskande hoppfullt. 2008 spelade de på Way Out West. Drömmen gick i uppfyllelse. Fanns inte en chans att det kunde bli bättre. Så släpper de ”High Violet”. Herregud… Och bokas dessutom till Way Out West igen. Festivalgudarna måste vara tokiga.

Mat Berninger är där. Verkligen där. Scennärvaron är febrig. Manisk. Han kan inte hålla sig, musiken griper tag i honom, hotar att slita honom i bitar. Han kämpar, han försöker stå emot, det går inte. Demonerna klöser inifrån. Och det är helt fantastiskt. Syskonparen är där, The Dressners, The Devendorfs, tillsammans bygger de stämningar värda att dö för.

”Boxer” är en fantastisk platta – ”High Violet” är minst lika fantastisk – vad kan man då säga om en spelning som blandar friskt mellan de båda? Jag är benägen att använda ordet ”fantastisk”. Att bandet dessutom bestämt sig för att damma av, eller som de själva förklarade, ”resurrect”, en gammal goding som Available, låten med ett riff som Broder Daniel skulle döda för, där Mat Berninger återigen exploderar och återuppstår igen, bidrar i allra högsta grad till min eufori.

Frågan är ändå om The National verkligen är ett stort festivalband. Jag hade samma känning redan för två år sedan, spelningarna, båda två, är helt fantastiska, men missförstå mig rätt, vem hade inte offrat av sin högra hand för att få se dem inne på en trång och svettig klubb mitt i natten? Då hade jag självantänt, exploderat och uppstått igen.