Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Those Dancing Days
Accelerator, Stockholm
2008-06-25
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: myspace.com/thosedancingdays

För det första: om man får äran att spela på Accelerator ska man ha en trummis som klarar av att hålla takten och göra en trumvirvel utan att det inverkar på tempot. För det andra: det fungerar att titta på ett band med bra låtmaterial utan någon scennärvaro. Det motsatta går dock inte i min värld.

Those Dancing Days, den omåttligt hypade Stockholmskvintetten, faller redan på det första påståendet. En trumslagare utan taktkänsla är inte mycket att hänga i julgranen, och eftersom det inte går att hålla igen på trummor som det gör på andra instrument när man blir osäker blir hela bandet lidande av sin trummis inkompetens. Dessutom är låtarna, stommen i ett bands existens, ingenting extraordinärt. Den fantasilöst döpta Hitten (även om jag förstår hur den har blivit döpt) är, de facto, ingen hit, trots att det är det bästa Those Dancing Days presenterar denna onsdagseftermiddag. Resten av låtarna låter som sämre kopior av samma låt. Själva konserten är i och för sig bättre än på Peace & Love i fjol, som enligt bandets egna utsago var den bästa bästa spelning de någonsin hade gjort. Det var däremot det sämsta jag har sett av ett icke-demoband. Mycket har hänt sedan dess, men minst lika mycket återstår tills bandet är lyssningsbart.

Dagen till ära har man förärats med blåssektionen från (det lika dåliga) Florence Valentin. Trumpeten och trombonen försvinner dock någonstans i mixningen och behållningen blir plus minus noll. Enda höjdpunkten under hela spelningen är när man, under vissa stunder, låter som ett sämre Shop Assistants, även om detta säkert inte är meningen. Hur är det i övrigt då? Själva utstrålningen är det, som jag tidigare har antytt, inget fel på då dans och handklapp sker kontinuerligt på scenen. På pluskontot finns sångerskan Linneas otroliga röst men till minussidans fördel överväger de tråkiga basgångarna, den otajta trummisen och ja, avsaknaden av bra låtar helt enkelt. Även om många i publiken står och nickar med sina huvuden känns publikkontaken lika med noll, och bandets ansträngningar att försöka få till lite dans i publiken misslyckas gång på gång.

Det här håller helt enkelt inte måttet, och jag tror aldrig att Those Dancing Days hade slått igenom om de inte hade varit typiska modebloggartjejer. Ni förstår vad jag menar. Detta faktum känns i hjärtat, då jag vet hur många demoband som finns i Sverige som är så mycket bättre än Those Dancing Days men aldrig kommer att slå igenom.