Joyzine

[stäng]

Intervju

Khoma

Kritikerrosade Khoma har inte bara fått stora lovord utan även stämpeln att vara en seriös grupp med mycket att säga.
– Att inte säga någonting vore en underskattning av publiken, menar gitarristen Johannes Persson. Men själv pratar han helst om att uttrycka sig genom musik.

– Det stör mig något förbannat med män som är pojkar och tycker att det är kul och viktigt att sjunga om droger och om rock'n'roll. De här klichéerna att romantisera ett dekadent liv, sådant kan jag bli fly förbannad på. Då får du se en allvarlig Johannes. Jag tycker bara att det är så jävla töntigt, oansvarighet gör mig förbannad, fräser Johannes Persson, gitarrist i trion Khoma.
Vi håller som bäst på att reda ut begreppen kring att Khoma är en orkester som ofta betraktas som en väldigt allvarlig samling musiker. Sångaren Jan Jämte levererar alltid texter fyllda med budskap och i intervjuer blir det ofta djupa samtal om seriösa ämnen som hamnar på tapeten.
Detta i kontrast till gitarrist Perssons egen personlighet som han själv beskriver som ”sjukt ironisk”. Han är en social och utåtriktad snubbe, vad många på ren svenska förmodligen skulle kalla en glad skit, och inte alls någon svår musiker med en tydlig agenda och vilja att ständigt tala om viktiga saker. När det väl är allvar, är det emellertid allvar på riktigt, som i fallet med de eländiga rock'n'roll-romantisörerna ovan, och allvar är det när det kommer till musik.
– Jag är allvarlig i de sammanhang då jag uttrycker mig i olika former. Jag tycker ändå att är man så lyckligt lottad att ha en plats i en offentlig arena där man kan säga någonting vore det en förödmjukelse mot sig själv och en underskattning av publiken om man nu inte gjorde det. Då kan man ju i alla fall säga något som påverkar eller uppmuntrar folk att reflektera över det ena och det andra, men det innebär inte att allting måste vara gravallvarligt, det handlar inte om det.

Ingen plakatpolitik
Många skulle förmodligen kalla Khoma för ett politiskt band. Det blir lätt så när feminism, solidaritet och andra brännande ämnen kommer upp på agendan, men det är inte nödvändigtvis den enda sanna bilden av trion.
– Det är Jans texter så dem kan jag inte säga någonting om, de får stå för honom helt och hållet, börjar gitarristen.
– Man kan ju alltid slå till med klyschan att allting är politik, men det är ju så jävla tråkigt. Plakatpolitik blir bara trist i längden, det vi gör handlar inte om det. Jag tycker att musik ska väcka någonting inre och är väldigt orolig att det blir lite mycket pastischartade uttryck och mycket plakatpolitik, du vet så här vänster-blablabla. Det vill jag verkligen akta mig för. Det viktiga för mig personligen är att på något sätt hitta en sträng i människors inre, att hitta en väg dit och kanske få folk att reflektera över det ena och det andra. Det man upplever i musik kan vara högst personligt och helt individuellt beroende på vilken person man är.
Istället för politiska åsikter och budskap talar Johannes betydligt hellre om att skapa känslor och säga något med sin musik.
– Jag har mycket visioner om musik som ju är ett språk i sig, det är ju ett historieberättande som är ganska unikt.
– Jag har hållit på med musik i 15 år och analyserat det ur musikskrivarperspektiv, men även ur ett abstrakt perspektiv vad det är som slår an hos människor. Vad det är som gör att musik är sådant som känns. Det är något primalt som framkallar djupet av dig själv, det trycker undan den spärr som man har i sitt dagliga liv och som gör att man lyckas trycka ner de här djupa delarna av sig själv. De jobbiga delarna som man kanske inte orkar ta tag i. Du kan lyssna på en låt och hitta någonting som slår an i dig och så lyssnar jag på den och tänker på mitt liv och så blir det något helt annorlunda än vad du reflekterar över. Det är det som jag tycker är styrkan i musik, det händer någonting i oss som vetenskapen ännu inte lyckats förklara. Just hur man uppfattar musik, varför moll är mer känslosamt än dur för mig till exempel. Det är en ganska unik konstform. Unikt kraftfull.

”Nästa skiva kommer sågas”
Resultatet av musiken Johannes skapat tillsammans med redan nämnde sångaren Jan Jämte och gitarristen Fredrik Kihlberg kan höras på färska fullängdaren ”A Final Storm” som ges ut av In Flames-brölaren Anders Fridéns nya bolag Selective Notes och som framställts under ständiga konfrontationer mellan bandmedlemmarna.
– När jag var yngre hade jag otroligt kort stubin, det har jag inte längre. Det har hänt något med mig som person, jag blir aldrig fly förbannad längre. Det var en period i mitt liv där jag såg svart och blev så där infernaliskt förbannad, det blir jag aldrig längre. Jag retar knappt upp mig för någonting, men när det är jag och Jan då hamnar man där igen, konstaterar gitarristen.
Resultatet av stångandet inom bandet lät betala sig i massiva hyllningskörer från recensenterna när skivan kom ut. Precis som var fallet med föregångaren ”The Second Wave”. Johannes skrattar till när jag påpekar att trion gått och blivit kritikerfavoriter.
– Det säger du, alternativt är det så att de som gillar oss skriver i tidningar, skrockar han.
Att respons från fans är minst lika viktigt som från surmulna kritiker är ett ämne som snabbt kommer på tal och Johannes är inte sen att förutspå att eventuella framtida skivor kommer att mötas av betydligt svalare omdömen.
– Nästa skiva kommer ju sågas, menar han bergsäkert. Ingen vill ju vara en del av en hype, man vill inte vara en del av ett tåg, utan man vill känna att man är en individ som tar ett eget beslut. Folk vill vara de som upptäcker någonting och det där tror jag inte är ett karaktärsdrag hos recensenter utan hos människor över huvud taget. Man vill känna att ens åsikter är ens egna, i alla fall i de här sammanhangen. Det gäller att vara först med att antingen såga eller hylla. Första demon är alltid bäst, så är det ju. Jag kan tycka att det är töntigt att folk inte kan se förbi det, men jag tror nog att om det nu blir en nästa skiva så kommer den att sågas eller få ljummen kritik, det går inte att göra om det, folk kommer inte bli slagna igen.
Å andra sidan finns det så klart mycket positivt med att vara kritikernas gunstlingar också.
– Det är kul att läsa en bra recension, men helt ärligt spelar det inte så jäkla stor roll för oss personligen. Det som vi uppskattar väldigt mycket med bra recensioner är ansträngningen bakom dem. Man kan ju få fem av någon som gör en skitdålig recension och så kan man få ett sämre betyg av någon som faktiskt har tagit sig tid med skivan och gjort en analys av den. Det behöver inte betyda att de tycker att den är bra, utan att personen har ansträngt sig, lagt tid och skapat sig en åsikt som denne sedan skriver och uttrycker väldigt bra. Jag uppskattar sådana recensioner mer.
Med tanke på alla fina omdömen, finns det någon risk att man blir lite blasé?
– Nej, jag tror allting handlar om en grundinställning. Det kanske handlar lite om hur man är som person, men jag har liksom ingenting att bevisa tycker jag. Vi har inte någon rockstjärneambition som väldigt många andra där själva det kommersiella genomslaget har väldigt stor betydelse. För oss är det så att vi gör det vi tycker är bra och vi är nöjda på den nivån vi är. De bra recensionerna är en jättekul bonus, men det är inte så att vi förväntar oss något genomslag eller att vi ska ta stor plats. Vi lägger inte så mycket prestige i själva recensionsgrejen, förklarar gitarristen och skrattar till när han självironiskt konstaterar att han pratat om just recensioner i flera minuter.

”Tror du jag är en jävla idiot?”
Under större delen av vårt samtal befinner sig Johannes Persson under förflyttning. Han är på väg från jobbet och hem till lyan någonstans i huvudstaden. När jag ställer frågan kring vad det egentligen är med Khoma som gör att de blivit så uppskattade blir han en aning konfunderad.
– Jag är fel person att fråga faktiskt, jag vet inte, vi bara skriver, säger han. Vad folk sen hittar i musiken det är en högst personlig fråga. Om man ser det musikaliskt tror jag den musik vi spelar kan tilltala en ganska bred grupp, men i och med att vi är ganska svåra att genremässigt klassificera kan det lätt bli en motreaktion, att vi faller mellan stolarna.
– De är som att vi inte är tillräckligt hårda för hårdrockarna och för hårda för den alternativa popscenen och så står man där mittemellan med en dedicerad liten grupp fans. En av våra vänner hörde en hårdrockare som i besvikelse sa att ”Khoma vad är det för jävla skit, en blandning mellan dansband och Måns Zelmerlöw” när han skulle hämta ut jackan efter Umeå Open. Det där med att man inte riktigt hör hemma någonstans skulle kunna innebära att man har en bred publik, men det kan också innebära att man har en väldigt smal publik. Potentialen att jättemånga skulle kunna uppskatta det tror jag finns där, men potentialen till sammanbrott finns ju också.
Johannes är en man med starka åsikter som för det mesta har ett snabbt svar på tal och gärna lägger ut texten. Något som manifesteras ytterligare en gång när jag försynt konstaterar att han måste vara nöjd med resultatet som finns att höra på ”A Final Storm”.
– Om jag är nöjd? Jag är alltid nöjd, vilken musik eller vilket band jag än spelat med så har jag varit nöjd och det beror på att jag ser varenda skiva som ett tvärsnitt av var man var vid den tidpunkten. Den första Cult of Luna-skivan kanske jag inte skulle ha tyckt var den bästa skivan om jag hade hört den nu, men samtidigt så vad ska jag säga? Den var bra då även om det inte är var jag befinner mig nu musikaliskt. Jag lyssnade faktiskt på ”Tsunami” (Khomas första platta /förf.anm) för första gången på hur länge som helst häromdagen och de låtarna skulle jag aldrig kunna skriva nu eftersom jag är någon annanstans, men fan vad bra det var ändå.
Att basha sitt gamla material för att hypa det nya är alltså inget som ligger för den här vältalige gitarristen och i och med det är vi egentligen tillbaka där vi började. Med den allvarlige Johannes som inte är rädd för att sätta ner foten och uttrycka sin åsikt när han tycker att något är skevt.
– Det är en lika stor kliché bland musiker som det är att recensenter ska vara först med att hylla eller sänka en artist. Det här när artisten börjar säga att den här skivan är mer det, mer det och mer det. Det tycker jag är undfallande och det är ett nedvärderande av sin egen musikalitet. Man ska inte ursäkta sig, man ska stå för det man har gett ut.
– Folk säger att ”vi var sjukt wastade på vår förra skiva, jävligt mycket tjack tog jag, men på den här skivan har jag varit nykter”. Och så kommer nästa skiva: ”på förra skivan tog vi så jävla mycket tjack”. Fan kom igen! Jag har svårt för artister, kritiker, tyckare, tänkare, politiker, religiösa ledare, Metallica, där jag måste fråga mig själv och fråga dem, vad fan tar du mig för? Tror du jag är en jävla idiot?