Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Pains of Being Pure at Heart
S/t, 2009
Skivbolag: Fortuna Pop
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-07-26
Hemsida: www.thepainsofbeingpureatheart.com

Det dröjde inte länge innan jag tog det här bedårande bandet till mitt hjärta. Närmare bestämt tog det mindre än en halv låt på myspace. Att förväntningarna på första fullängdaren därför är höga känns givet. Men att en hel skiva med sockersöt pop, samt förvisso en del dist, därmed absolut skulle fungera är inte alls lika säkert. Låt oss ta reda på det!

Inledande Contender känns lite som Pulps Common people, fast den aldrig kommer loss som den senare låten gör. Men tamburinen och gitarrslingorna finns där, liksom vokala insatser som påminner om hur Stone Roses lät en gång. Sådär med sången ekande lite grand i bakgrunden. Ännu inte övertygad alls, men så följs den låten av Come saturday som jag recenserade (här http://www.joyzine.se/?p=2907) och som slår undan benen på mig lika hårt nu. Sedan fortsätter det av bara farten, och visst är det sockersött. ”It’s not emo, it’s tweemo” som sångaren Kip påpekat, bara för att göra intrycket av det rara lite extra starkt.

Det känns dock aldrig mesigt, trots att det ibland är nära. Rätt okomplicerad musik och med de mest givna influenser man kan tänka sig. The Smiths (lyssna bara på gitarrslingorna i This love is fucking right!), My Favorite (det fina vokala samspelet mellan Kip och Peggy) och Jesus & Mary Chain (gitarrdriv, pampiga arrangemang och drömska ljudbilder). Plus en hel hög med andra band förstås, sådär lagom retrospektivt också. Melodierna känns till och med väldigt influerade emellanåt, men låt gå. Tankarna och minnena som kommer till mig när jag lyssnar på den här skivan, är helt enkelt så underbara att jag bortser från att musiken inte precis känns nyskapande. Tankar om min första stora kärlek i livet. Om när jag upptäckte hur den vänaste popmusik i rätt stund kunde få mig att känna. Om hur jag månad efter månad bläddrade igenom tusentals skivor bara för att hitta den där Field Mice-plattan, som såklart aldrig fanns där. Om den där sommaren när jag inte hade några pengar eller något att göra, men ändå njöt av varje gratis sekund i gräset med musik i lurarna.

Alla ni pop- och twee-idioter som likt mig kan känna igen sig i det precis skrivna. Lyssna på den här skivan och berätta vilka minnen ni får. Det kan vara sorgliga, melankoliska eller rakt igenom lyckliga minnen, men jag kan nära lova att ni känner något. Och en sak till, en fråga. Är den fantastiska A teenager in love stulen eller bara grymt inspirerad? För jag är nästan säker på att jag har hört den förut. Eller så är det bara popmusikens essens som hörs, den som kan kännas i vissa särskilda låtar.

Som kanske har framgått tycker jag att det här är riktigt bra. Vore det inte för några svagare låtar, som inte träffar mig på samma sätt som andra, skulle det bli fem conversedojjor av fem möjliga. Nu får den stackars enbente stackaren vara utan sko. Den här skivan kommer att snurra mycket hos mig i sommar, för att därefter kanske samla damm ett tag. Men jag är övertygad om att plattan kommer att plockas fram såväl kommande somrar som fortfarande om tiotalet år. Jag kan fortfarande inte helt urskilja vad som är det speciella med just The Pains of Being Pure at Heart, men bryr mig lika lite som tidigare. Tidlösa influenser har sammanstrålat i musik som jag hoppas kommer att bli lika tidlöst.