[stäng]

Metaltown på väg att bli ett nytt Sweden Rock

I eftermiddag rullar Sweden Rock Festival igång. En fyra dagar lång musikfest för alla åldringar med någon form av nostalgisk ådra i kroppen.
Jag är inte där. Jag sitter hemma i solgasset, dricker kanske något glas rosévin (vuxet!) och väntar ivrigt på nästa veckas fantastiska hårdrockstilldragelse istället.

Med all respekt ska det förstås sägas att Sweden Rock Festival inte bara är ett nostalgins mecka. Festivalen täcker ju ett brett hårdrocksspektra där det finns något för gammal och ung, för hård och mjuk.

Men ändock. Man kommer inte ifrån att det i första och största hand är årets grönbete för åldrande gentlemän som får tårar i ögonen av att se gamla idoler som fortfarande har kraft nog att ställa sig på scenerna.

Sweden Rock är främst de gamla hårdrockarnas högborg. De som var med under New Wave Of British Heavy Metal, de som matats med AOR från modersmjölken.

Det är förmodligen därför jag själv aldrig varit där. Det har aldrig riktigt varit min musik på det sättet att jag var med när den briserade och därför har den där intima relationen till stor del uteblivit.

Min generation har ju fått ta del av och lärt oss uppskatta akter som Judas Priest, Ozzy Osbourne och Whitesnake som en del av allmänbildningen, en musikskatt från historieskrivningen, eftersom vi inte var gamla nog att förstå när det begav sig och inte kom in i matchen förrän respektive gäng passerat peaken och fortsatt leva vidare med mer eller mindre plikttrogna verk.

Det är därför jag år efter år med enorm livsgnista åker till Göteborg och bevistar Metaltown istället.

Det är när jag sitter och tänker på det här, när jag med stor frenesi googlar gamla livevideos med System of a Down och längtar efter Korn-konserten så att det nästan gör ont, som det slår mig:

Metaltown är på god väg att bli ett nytt Sweden Rock för mig och min generation.

Vi som föddes i början av 80-talet hade ju lite till mans vårt stora musikaliska uppvaknande under 90-talets första halva och befann oss i den där oerhört påverkbara åldern mellan 16 och 20 någonstans runt millennieskiftet.

En snabb titt på årens headlines förklarar att det inte alls är särskilt märkligt att festivalen varje år känns så gjuten.

Marilyn Manson, Rammstein, In Flames, System Of A Down, Korn, för att nämna några. Det är idel band som stod på någonslags topp och var med och formade musiksmaken de där åren när det begav sig och som sedan länge övergått till att leva på gamla meriter. Men som det trots allt ändå alltid är lika fantastiskt att uppleva live.

Det är band som fångat mängder av nya fans på samma allmänbildande sätt som Judas Priest, Ozzy Osbourne och Whitesnake gjorde med oss 80-talister och därför kan fortsätta turnera på de stora scenerna.

Detta samtidigt som de allra yngsta besökarna i samma rörelse som de röjer sig svettiga till nymodigheter som Bring Me The Horizon eller Escape The Fate oförstående och förundrat tittar på oss som blir tårögda över att gubbar som Jonathan Davies med anhang håller liv i ett band trots att bästföredatumet passerades redan innan Brian ”Head” Welch lämnade skeppet och valde att bli tokkristen.

Lite på samma sätt som de äldre nostalgikerna på Sweden Rocks husvagnscamping inte kan förstå hur folk i den blekingska skogen kan begripa sig på nymodigheter som Seventribe.

Det är väl det som är det fina med festivaler i allmänhet. Att man kan se hur generationers musiksmak står sida vid sida och faktiskt stärker varandra.

Det går naturligtvis aldrig att sia om framtiden, men om Korn fortsätter att stå på scen och besöker ett göteborgskt gärde även om 20 år. Då kan ni räkna med att jag är en glad ledbruten gubbe runt de 50 som står där med mungiporna uppe vid öronen och tycker att man aldrig blir för gammal för att åka på festival.

Mikael Mjörnberg 2011-06-08

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: