Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Loney, Dear
Popadelica, Huskvarna
2008-05-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-05-05
Hemsida: www.loneydear.com

Det är svårt att spela gitarr med bruten hand, fråga bara Erlend Øye i Kings of Convenience, den norska orkestern som skulle vara festivalens stora dragplåster. Att fått se Kungarna av Bekvämlighet hade varit grymt, men inte ens hälften så grymt som att få se vad som i dessa dagar är relativt sällsynt i våra svenska trakter – Emil ”Loney, Dear” Svanängen live. Men om det hade velat sig riktigt illa hade jag kunnat missa detta unika tillfälle.

Min inbokade intervju med herrarna John och Ossi blev framframflyttad till precis samma ögonblick som det var tänkt att Loney, Dear skulle gå på scenen inför en förmodat fullsatt Teaterlada. Hur göra nu? Missa tidernas spelning eller missa tidernas intervju? Det gick att kombinera båda två visade det sig. Första halvan av Loney, Dears spelning hörde jag såldes alldeles perfekt där jag satt bara några meter bakom scenen inne i Johnossis minimalt tilltagna loge.

Det var dock inte helt lätt att ställa kniviga frågor till två av Sveriges tuffaste människor, som dessutom såg ut som om de helst av allt ville ligga i en säng framför att sitta och prata med en näsvis journalist, samtidigt som man blir tjusad av den ljuvligt smekande pop som är Loney, Dear. När jag väl sällade mig till publiken på andra sidan gardinen bekräftades mina misstankar, Teaterladan kokade, det var tydligen fler än jag som glatt sig åt Kings of Convenience ersättare.

Emil Svanängen är en man som jobbar med väldigt små medel men som ändå får det att bli så otroligt stort. Ta bara en låt som I Am John. låten är fullständigt lysande trots dess simplicitet. När Svangängen sedan går in i sitt falsettdoftande over-drive-läge mot slutet, då är det gåshud. Det finns dock vissa små faktorer som drar ner upplevelsen något. Jag saknar den röda tråden, den säkerhet som borde finnas hos en man av Svanängens kaliber som dessutom gjort så många spelningar hittills i karriären. Det känns lite tafatt, lite tillbakadraget och nästan lite blygt.

Kanske att Jönköpingsbördige Svanängen känner stundens allvar, kanske att många gamla vänner är och kollar, vad vet jag, men någon form av festivalspöke verkar det vara. På något sätt lämnas jag med intrycket att det fanns ytterligare en nivå att nå på en redan nu bra spelning. Vad sägs om en intim klubbspelning inom en snar framtid Emil?