Joyzine

[stäng]

Krönika

Skivan som förbryllade precis alla

Visst, nu var det inte så fasligt länge sedan som ”Chinese Democracy” kom till världen i fysisk form, så man kan diskutera huruvida den kvalar in till denna tredje installation av ”Bortglömd och utskälld”. Men egentligen har den på sätt och viss existerat under en längre tid, både i form av ett väsenslikt rykte och läckta demoversioner. När den då i november år 2008 kom, lagom till julhandeln, hade den annalkande releasedagen hypats till leda, som vanligt när något så när klart datum utannonserats. Den kom, vi såg den...men sedan då?

Kritiken angående albumet var stundtals splittrad. Det här var liksom en skiva som musikkritiker kunde casha in två månadslöner på att enbart skämta om i sina kolumner. Nu var den här, vafan gör man nu? Skulle man såga den, blev man beskylld för att vara en bakåtsträvande rockräv med begynnande flint som tyckte Guns ’N Roses sålde sig redan med Sweet child o’ mine och inte uppskattade Axl Roses musikaliska genialitet.

Om man å andra sidan hyllade den, fick man skäll för att man inte satte den och jämförde den bredvid just ”Appetite for destruction” som många trots allt ville hävda vara den enda sanna Guns ’N Roses-plattan. Guns ’N Roses var ett grabbgäng från Los Angeles bestående av en krulltott med cylinderhatt och Les Paul hängande till knäna, en platinablond punkare som knäckte de flesta på att lira bas, en surfarluffare med koklocka, en kompgitarrist som blandade Keith Richards scenstil med zigenarmode och sist men inte minst: en introvert bondpojk med en makalös röst och en förkärlek till Elton John och Queen.

År 1997 var det bara den sistnämnda kvar i gruppen, som han tagit kontroll över både namn och musikalisk inriktning. Här bestämde Axl Rose sig då för att arbeta på vad som skulle bli ”Chinese Democracy”. Förseningarna, ryktena om alla gästspel (basketstjärnan Shaquille O’Neal påstod att han freestyle-rappade över en demo med keyboardisten Dizzy Reed och dåvarande trummisen Josh Freese) och annat smått och gott är historier för sig. Vi hoppar raskt in och dissekerar själva musiken.

Den inledande titellåtens första minut bygger så här efteråt fortfarande upp förväntningar. Vindeffekter och märkliga röster som (förmodligen avsiktligt) för tankarna till en kvällsvy över en kinesisk storstad inleder låten, innan stämningen klyvs av ett enkelt men rakbladsvasst gitarriff som låter som en korsbefruktning av Rock you like a hurricane och Smells like teen spirit (Classic Rock berättade i ett reportage att Axl Rose var fast besluten att trummorna skulle låta EXAKT som nämnda Nirvana-låt) klädd med teflon. Vindeffekterna ökar i intensitet i takt med att Axl Roses välkända falsett blir det andra startskottet. Det är en hyfsat svängig rökare med lager av gitarrer (fem gitarrister spelar på låten enligt CD-häftet!), bland andra två bländande solon av Nine Inch Nails-gitarristen Robin Finck och monstershreddaren Buckethead, och redan här vet vi att det är ”extra-extra allt” som serveras. Har man jobbat 14 år (!) på en skiva, så kan man räkna med att det är producerat ner till minsta lilla hi hat-slag och att det händer saker hela tiden.

En mutation av ”Psycho”-fiolerna och ett Prodigy-riff sparkar igång andra låten Shackler’s revenge, vars enkelt skrivna brygga ”Don’t ever try to tell me/how much you care for me/Don’t ever try to tell me/how you are there for me” trots sin tjatighet får mig att entusiastiskt att sjunga med. Här får bandets nuvarande andregitarrist Ron ”Bumblefoot” Thal sin första av många tillfällen att löpa gatlopp över greppbrädan och få gitarren att vråla som ett skadeskjutet rymdskepp.

Better är en av låtarna som tydligast visar ”nya Guns ’N Roses” inriktning, med blandning av RnB och tunggungande rock och en rap-liknande sånginsats av Axl. Street of dreams nickar tillbaka mot ”Use your illusion”-skivorna med sitt piano-intro och uppbyggnad till en ”Estranged”-liknande final. På båda låtarna kan även mellan raderna läsa sig till delar av Axls innersta känslor, som ”I never wanted you to be someone afraid to know themselves /I only wanted you to see things for yourself” på Better och ” I don't know just what I should do/Everywhere I go I see you/You know it's what you planned, this much is true/What I thought was beautiful, don't live inside of you anymore” i Street of dreams.

Det har debatterats friskt vem som får sina fiskar varma på doom metal-minande Sorry (som innehåller ytterst diskret körsång av bästisen Sebastian Bach), antingen Slash eller Steven Adler eller Axls gamla flammor Erin Everly och Stephanie Seymour: ” It's harder to live with the truth about you/Than to live with the lies about me”. Stundtals blir det klysch-staplande som i If the world, med ” I never thought all the love I was lookin' for /Could ever be so close to me/But you're the only one I have ever loved that has ever loved me”. Har man lagt 14 år av sitt liv för att förfina musiken, trodde jag att alla texterna skulle genomgå samma behandling. Låten i sig är dock ett fascinerande stycke med orientaliska övertoner som lätt hade passat i nästa James Bond-rulle när Daniel Craig glider i en cabbad BMW på en soldränkt motorväg.

Förutom titelspåret, är den enda låten med hyfsat simpel konstruktion och närmast släktskap med bandets tidiga år den styltiga Scraped som i sitt budskap gör upp med kritiker med sin ”don’t you try to stop us now/I just refuse”-refräng. Det är, som genomgången av första delen av plattan säkert skvallrar om, övervägande mastodontstycken till låtar vi har att göra. There was a time innehåller mest instrument (bland annat lirar Axl Rose gitarr här! Tillsammans med fem andra!!), som en Mellotron och orkesterarrangemang av Marco Beltrami och Paul Buckmaster och framstår som ett komprimerat Broadway-nummer. Min personliga favorit Madagascar innehåller ett mellanspel som proppats med Martin Luther King-tal och citat från filmer som ”Bravehart”, ”Seven” och ”Mississippi brinner” (man återanvänder också ”What we got here is failure to communicate”-strofen från ”Rebell i bojor”, som tidigare hördes på Civil War på Use your illusion II). Dylika samplingar är inte så ovanliga och tokfräscha grepp längre, men jag är tyvärr väldigt svag för det.

Snart fyra år efter releasen har plattan sålt för denna tidsanda godkända siffror. Enligt Universal Music var den år 2009 uppe i 2,6 miljoner exemplar. Som sagt godkända siffror för denna tidsanda, men klart låga för att vara vad många kallat ”världens mest emotsedda skiva”.

De totalt 14 låtarna (lika många som arbetsåren för skivan) visar var för sig att Axl Rose verkligen försökt fånga in alla musikaliska strömningar som förflutit medan han varit inlåst i diverse studios. Skivan innehåller pianoballader, industrirock, orientaliska rytmer, elektronica, orkesterarrangemang, bluesbaserad rock… Många lyssnare upplevde och upplever säkert fortfarande att det är en produktion där man inte alls vetat åt vilket riktning man från början ville åt. Kritikerna var minst sagt splittrade. ”Reviewing Chinese Democracy is not like reviewing music. It's more like reviewing a unicorn. Should I primarily be blown away that it exists at all? Am I supposed to compare it to conventional horses? To a rhinoceros?”, undrar Chuck Klosterman på nöjesmagasinet AV Club. Det är en befogad fråga. Hur ska man egentligen kunna recensera skivan? En enda skiva som tagit längre än två världskrig att färdigställa, det är liksom inte en skiva som ett band som ett ”vanligt” band eller artist skulle spotta ur sig. ”Chinese Democracy clearly doesn't want you to view it objectively” säger The Guardians kolumnist Alexis Petridis. Och visst är det så. Bara faktumet över att man i texthäftet till punkt och pricka redogör för var låtarna spelats in och vilka som spelat vad. En vag punkt som ”assistant engineers” radar upp 22 personer. Har alla dessa rattat lika mycket på mixerbordet och mickat upp lika många pukor under inspelningarna?

Martin Carlsson i Expressen tycker först att ”Axl visar ingen som helst återhållsamhet, vilket gör att flera låtar blir överlastade och dras ut i det oändliga” och att den ”pendlar konstant mellan genialitet och galenskap”. Men han sammanfattar senare sin tre getingars-recension med ” även om mystiken börjar skingras kommer den nog aldrig upphöra att fascinera”.

För mig har ”Chinese Democracy”, från när jag först hörde talas om den till dags datum, ALDRIG varit en Guns ’N Roses-skiva och det kan jag ta gift på. Jag har alltid sett den som en helt egen skiva, med förvisso en original-medlem på sång. En helt egen skiva med ett helt egen sound och egna låtar som inte på ett rättvist sätt kan jämföras med resten av Guns ’N Roses historia. ”Chinese Democracy” är bångstyrig, överbelastad, galen, pretentiös, genialisk, omöjlig, macho, mjuk, orädd, kaxig, multi-musikalisk och förjävla bra. För mig är det för alltid en pärla.