Joyzine

[stäng]

Krönika

To be or not to be

När man var yngre var det ju självklart. Det fanns ju inga andra vägar att gå. Alternativen var två till antalet. Fotbollsproffs eller rockstjärna. Helst både och. Men det tog inte många år innan jag förstod att de två var omöjliga att kombinera, av den enkla anledningen att idrottsmän är usla musiker och att musiker är en skam på att idrotta. Så där gick den drömmen i kras. Så kvar var då det stora valet.

Fotbollsproffs kändes aldrig riktigt aktuellt. För ärligt talat, det enda som lockade med den yrkesvägen var ju pengarna. Och såklart att få kicka boll varje dag. Det var ju det bästa man visste då (numera är det mest ett nödvändigt ont för att hålla kroppen i trim).

Så ja, jag skulle bli rockstjärna. Jag skulle vara avgudad och dyrkad över hela världen. Jag skulle sitta på affischer i pojkrum och flickrum och beundras med tindrande ögon. Alla skulle veta vem jag var. Fan så häftigt. Vägar skulle uppkallas efter mig. Jag skulle få helgdagar i mitt namn. Jag skulle stoppa krig och väcka de döda med min musik. Mina skapelser skulle leva längre än Mona Lisor och Zornkullor. Vad kunde egentligen gå fel?

En hel del visade det sig. Jag hade hela rockstjärnemyten emot mig. Jag kan inte spela något instrument. Det är annars en bra början. Jag kan inte sjunga. Eller.. sjunga kan man väl.. men.. nää.. Jag är sjukligt flygrädd. Så en Europa- eller världsturné är ju bara att glömma. En Sverigeturné skulle heller inte funka för jag kan inte sova på varken buss eller tåg så jag skulle bli sjuk av sömnbrist efter ett tag. Vilket skulle leda till en inställd turné. Aldrig ett bra sätt att bygga upp en fan-skara på..

Jag har en otäck fobi mot skrikande hysteriska ungdomar. Jag stänger av ljudet på tv:n när gamla Beatles-konserter dyker upp. Jag mår illa av dessa hysteriska människor. Tonårstjejer som klottrar sina kroppar fulla med sin idols namn är en annan sak som framkallar kräkattacker hos mig. Så den biten går ju också bort.

Jag jobbar inte kvällar och helger. Av ren princip. Den tiden är tid för kroppen att återhämta sig och finna ro. Aldrig kvällar och helger. Så jag tror knappast att det skule bli rusning till mina matinéspelningar mitt i veckan. Så där föll den bort.

Sex Drugs och Rock n Roll då? Nja.. inte riktigt min grej.. Jag presterar bättre när jag lärt känna tjejen (alla är vi ju olika). Drugs? Nej det fick man ju lära sig tidigt att sånt är farligt.. Men Rock n Rollen då? Jag är ju mer en popkille kanske.. Doftar hellre nyduschat än svett och Jack Daniels..

Så nej. Jag tror jag sitter bekvämt i soffan och lyssnar på alla dess hjältar som jobbar fruktansvärt obekväma arbetstider. Både helger och kvällar. För att du och jag ska finna ljusglimtar i våra gråa tråkiga liv..