Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lars Winnerbäck
Cloetta Center, Linköping
2013-10-18
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-10-20
Hemsida: www.winnerback.se

Senaste fullängdaren ”Hosianna”, vilken Lars Winnerbäck nu tar med sig ut på ännu en lång turné, är en bra, men ojämn historia. Linköpingssonen väljer att spela åtta av tio låtar från den när han begår turnépremiär i hemstaden. Åtta av tio låtar och då lyckas han ändå utelämna två av de tre melodier från skivan som undertecknad tycker är överlägset bäst. Det är nästan så det är ironiskt.

Men kanske är det lite talande för låtvalen är aningen märkliga. Inte nog med att Winnerbäck knycklar in så gott som hela nya skivan i showen på bekostnad av publikkära allsångsnummer som Hugger i sten och Kom ihåg mig, jag frågar mig samtidigt vad halvdana låtar som Stort liv och Min älskling har ett hjärta av snö gör i showen när betydligt mer högoktanigt material väljs bort.

Ovanpå det ska läggas att den dystre Winnerbäck tycks ha tagit med sig ett band ut på vägarna som är aningen ambivalent. Att herrn vill ta sig vidare från den där folkkäre folkparksunderhållaren som han blivit under 2000-talets andra halva är uppenbart i så väl låtval som framförande. Han vill göra något annat och det är helt okej. Men vill han vara den rocksnubbe han blev när han turnerade med halva The Hellacopters förra sommaren? Ja, lite (två medlemmar är fortfarande med på scenen). Vill han vara en opersonlig pastisch av Thåström? Ja, mycket (vissa av arrangemangen skriker Thåström lång väg). Eller vill han rent av trots allt fortfarande hålla fast vid det där folkhemskära som han strävar in i mörkret för att komma ifrån? Ja, uppenbarligen. Som sagt, det blir lite ambivalent när Winnerbäck blandar och ger från samtliga spektran av sin palett.

Öppningen är dessutom bedövande trist. Vi åkte aldrig ut till havet och Thåström-efterhärmningen Gå med mig vart jag går är ”Hosiannas” två klart sämsta spår och en öppningsduo som lämnar publiken som skriker hysteriskt när den rödlätte skäggmannen kliver på scenen aningen sömnig i upptakten.

Låter som en trist kväll?

Nej, inte alls. För trots skavanker har Winnerbäck väldigt mycket vackert att bjuda sin publik i hemstaden. En publik som dessutom hjälper honom på traven ganska ordentligt.

Framför en fond av bitvis bedårande vackra videosekvenser håller Winnerbäck hov i närmare två timmar och får känslor att svalla samtidigt som gåshuden gång efter annan reser sig på armarna. Den allsång som gör sitt bästa för att lyfta taket av hockeyladan i melodier som Elegi, Ingen soldat och inte minst gamla älskade Solen i ögonen, som herrn plötsligt dammat av igen och pulat in bland extranumren, är så vacker att ögonen nästan tåras. För dig har en speciell plats i publikens hjärtan, det märks tydligt, och både Elden och Ett sällsynt exemplar görs i versioner som är värda att minnas för lång tid framöver.

För att då inte tala om Söndermarken som precis som tidigare får agera avslutande nummer. Det är en så stor stund att rockmusik på svenska knappast blir bättre 2013. Trots att låten är närmare tio år gammal.

Lars Winnerbäck är relevant och vacker även den här hösten. Även om känslan att han gått vilse i sitt eget mörker och tappat orienteringen kring vad han egentligen vill göra tar ner helhetsintrycket en aning i den utsålda ishallen.