Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Placebo
Battle For The Sun, 2009
Skivbolag: Dreambrother
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-06-21
Hemsida: www.placeboworld.co.uk

Har jag verkligen fastnat för en hel Placebo-platta förutom mästerliga ”Black Market Music” från 2000? Det är en berättigad fråga jag ställer mig inför avlyssnandet av nya långköraren ”Battle For The Sun”. Svaret är, kommer jag fram till, nej. Varje gång det dyker upp en ny platta från trion går det som ett pirr genom kroppen, men även om jag tycker att det är bra har jag inte helt och hållet imponerats mer än en enda gång. Min bild av Placebo som ett lysande band kanske är en aning skev trots allt?

Nej då. Den här gången visar gruppen nämligen vad de går för och spänner bågen minst lika högt som på min nämnda favoritskiva. ”Battle For The Sun” kommer tillsammans med en 40 minuter lång DVD där bandmedlemmarna förutom det vanliga klyschiga tugget om hur förträffligt allt varit i studion och hur harmoniska de varit under sitt skapande rackar ner på senaste långköraren ”Meds”. De har helt rätt i att det inte var någon vidare platta och det här känns faktiskt som lite av ett revanschverk.

Placebo är nämligen skräniga igen. Vissa av spåren på ”Battle For The Sun” präglas av ren rockfrustration och även om Dave Bottrills (som bland annat producerat Tool) produktion är stor och smekande tillåts låtarna leva sitt eget rebelliska liv. Inledande Kitty Litter är ett rent garageexperiment som även om det kanske inte är Placebos finaste stund sätter tonen för hela skivan.

Men sin vana trogen vilar bandet också på oerhört känslosamma melodier där arrangemangen och inte minst Brian Molkos säregna sång tar stort utrymme och förgyller inspelningen. Kontrasterna mellan det vackra titelspåret och suggestivt basdrivna For What It's Worth är egentligen ganska stora, men båda spåren är utmärkta exempel på hur Placebo låter på den här inspelningen.

Trion (som live växer till en sex man stark enhet) lyckas vara så väl skränig som vacker utan att tappa koncepten. Det är just det som är essensen av Placebo. Just det som de aldrig riktigt lyckats knyta ihop tillfullo annat än på ”Black Market Music”. Men när urtjusiga Come Undone och förföriska Kings of Medicine knyter ihop skivan inser jag att gruppen ännu en gång åstadkommit något som är värt att skriva upp på favoritlistan.