Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Placebo
Siesta!, Hässleholm
2009-05-29
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-02
Hemsida: www.placeboworld.co.uk

Liksom i fallet med Sonic Youth, är jag lite förvånad över att få chansen att se det här på Hässleholmsk mark. Imponerande av bokarna och inte minst roligt för publiken. Precis som Sonic Youth anländer Placebo med en ny skiva, den i skrivande stund inte släppta ”Battle For The Sun”. Senast, tillika första gången jag såg bandet live var på Roskildefestivalen 2006. Då var det laddat, tryck, riktigt bra och en av de personliga höjdpunkterna på festivalen, även om jag tyckte att materialet från då nya ”Meds” absolut fick utrymme i överkant. Mina förväntningar nu är alltså högt ställda, men med en och annan möjlig reservation.

Ett larmande, glittrande och entusiastiskt band möter en jublande publikansamling när klockan sedan en stund passerat midnatt. Elektriciteten i luften går nästan att ta på, musikerna är taggade och sångaren Brian Molko verkar vara på ett strålande humör, stiligt iklädd kostym och hatt. Hans nasala stämma, androgyna framtoning och sex appeal får såväl tjejer som killar att skrika av hänförelse. Ändå kunde nog ingen ana vad som komma skulle.

För att klargöra. På festivalspelningar är det i de allra flesta fall kutym att akterna spelar kortare tid än under vanliga konserter. Spelscheman är tajtare och det finns inte plats för flertimmarsgig. Det är jag som besökare införstådd med, och blir därför överraskad men också tacksam när jag efter extranumren kollar på klockan och ser att Placebo varit på scen i nära två timmar. Nog för att det kändes som att de drog över lite, men inte så här mycket. Under den här tiden hinner de inte bara göra bra reklam för den nya skivan, som låter snäppet gladare än det bandet brukar släppa. Mycket av spelningen utgår från den skivan, men de river också av ett radband av gjutna Placebo-hits under vad som snarare är en fullmatad arenashow än en festivalspelning i vanlig mening.

Det är en show fullpackad med allt det visuellt kraftfulla och snygga som bandet behärskar så väl. Att nämna enstaka låtar blir nästan övermäktigt, men okej. Special K, The bitter end och en Every you every me i fantastisk version, kör över mig och jag glömmer helt bort att jag bara timmen innan varit helt slut efter jobbvecka med alldeles för lite sömn. Många av de nya låtarna peppar lika mycket som de äldre favoriterna och publiken strålar ikapp med ett band som ser uppriktigt lyckligt ut trots låtarnas många gånger tunga ämnen. Det androgyna i mig själv attraheras och vibrerar ut i fingrarna av att se Brian Molko på scen. Publiken är inte lika mycket med på noterna hela tiden, men aldrig oberörd. Gitarristen Stefan Olsdal, ”The Queen of Sweden” som han av Molko presenteras som, och nye trummisen Steve Forrest sköter sig fläckfritt. De lugnare låtarna i repertoaren bryter av mot den ösiga kavalkaden och i mitt tycke fungerar de stunderna precis lika bra.

Oavsett vad man tycker om Placebo har jag svårt att se hur man inte skulle uppskatta det här. Visuellt appellerande, med ett band som visar genuin spelglädje och aldrig tummar på kvaliteten. Det är inte lika starkt i alla delar av den långa spelningen, men aldrig dåligt. Det känns förstås lite orättvist mot andra festivalakter, att Placebo får allt utrymme de vill och så mycket mer tid. Men inte mig emot egentligen. Jag är i det här fallet extremt partisk.