Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Placebo
Fryshuset, Stockholm
2013-12-01
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-12-02
Hemsida: www.placeboworld.co.uk

Snygga låtar, ett grymt ljud, exklusiv videodekor och ett framförande som är så väl fyllt av pondus som lidelse. Det räcker inte. I alla fall inte för att få ihop helheten till en väl fungerande show. Inte för Placebo.

Två saker är nämligen påtagliga när Placebo tar Fryshuset i besittning inför i stort sett utsåld salong. De långa pauserna mellan låtarna och frontmannen Brian Molkos uppenbara ointresse att interagera med sin publik.

Efter så gott som varje låt släcks scenen ner, musikanterna byter instrument, fipplar med något plektrum och trampar i eller ur någon distpedal. Det tar en stund (som känns som en evighet) och sedan kickar nästa låt igång. Det är ett mönster som upprepas om och om igen. Molko sjunger riktigt bra live, men tala med publiken tycks han inte ha någon lust för alls. Förutom något enstaka (pliktskyldigt) ”thank you” och några ”tack Stockholm” från svenska basisten Stefan Olsdal är bandet tyst, knäpptyst.

Det är synd, för det är just de där detaljerna som skiljer framträdandet från en okej konsert och en show att minnas.

För så länge Placebo spelar finns inte mycket att anmärka på (mer än att några såsiga nummer i mitten kanske kunde ha skippats). B3 är en lysande öppningslåt och därpåföljande For What It's Worth är ett pumpande fläsknummer av hög klass. Scene Of The Crime och Too Many Friends från senaste fullängdaren fungerar utmärkt och Every You Every Me är en av kvällens allra finaste stunder.

Då har jag inte ens hunnit fram till setets andra halva där en smeksam inledning av Meds övergår i ett burdust rockskrammel och där Special K knappast känns som den åldrats en dag sedan den skälvande inledningen av det nya millenniet. Placebo har ett knippe med väldigt tilltalande låtar som de presenterar i imponerande skrud den här söndagsaftonen.

Trion (uppbackad av allehanda extramusikanter) har en förmåga att förvandla sitt material till hårdhänta liveversioner utan att det blir skränigt mangel av det hela. Det finns en dynamik i framförandet som imponerar.

Men tyvärr förtar de långa transportsträckorna mellan låtarna lite av grejen. Placebo hade behövt vara lite mer energiska för att verkligen få fart på kvällen. I nuvarande utförande tvingas de vinna tillbaka publiken i varje ny låt istället för att låta sina åskådare rida på en euforisk våg av musik.

Steve Forrest må vara en i alla hänseenden fräck trumslagare, men när en trummis känns som scenens givna mittpunkt är det sällan ett gott tecken.