Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Placebo
Meds, 2006
Skivbolag: Virgin
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-04-04
Hemsida: www.placeboworld.co.uk

Så var det då dags att bekanta sig med svenskbetonade Placebo igen. Ett band som jag aldrig riktigt fått något grepp om. De har alltid legat sådär i utkanten av mitt musikaliska medvetande, de dyker upp med en riktigt vass låt, försvinner igen för att sedan sticka in med ett nytt mästerverk till låt. Vem har egentligen undgått den vansinnigt snygga videon till den högst medryckande Pure Morning från ”Without You I’m Nothing” (1998) eller den mörkt sensuella Taste of Men från miljonsäljaren ”Black Market Music” (2000)?

”Meds” är femte fullängdsplattan från trion och den här gången har man samarbetat med den relativt okända franska producenten Dimitri Tikovoi. Den här gången valde man också ett ganska rakt och avskalat tillvägagångssätt jämfört med tidigare plattor. Det är ingen hemlighet att Placebo förlitar sig starkt på den högst karismatiska och på gränsen till androgyna frontfiguren Brian Molko. Krasst kan man säga att Molkos säregna röst är själva essensen av Placebo. Något man givetvis också använder sig av precis hela tiden. Vad som tidigare varit Placebos last är att låtmaterialet varit ganska klent, det har funnits några självklara låtar men aldrig någon helt fulländad och komplett skiva. Så är även fallet med ”Meds”, men antalet bra låtar är betydligt högre än tidigare.

Öppnande Meds, en duett med ingen mindre än Alison Mossheart från The Kills, skulle jag påstå är något av det bästa Placebo någonsin lyckats få ur sig. Tätt följd av skivans tredjespår Drag. Dessa två är de starkast lysande stjärnorna, men även låtar som Infra-red, Because I Want You och den vackert repetitivt avslutande Song To Say Goodbye håller hög standard. Tyvärr finns det ett par spår som tenderar att bara bli utfyllnad. Där förlitar man sig nästan enbart på Molkos röst. Duetten med Michael Stipe från R.E.M i låten Broken Promise är en ren besvikelse, med så mycket potential tycker jag man kan kräva mer. Plattan växer dock med antalet lyssningar, den helhet jag utlyste verkar faktiskt ta form tillslut. Det verkar finnas en utstuderad tanke bakom låtordningen där tempot varierar föredömligt skivan genom. Om det inte hade varit för just Broken Promise, den låten är och förblir kass, hade kanske min utopiska tanke om en genomgående bra Placebo-skiva kunnat införlivas.