[stäng]

Dead By April

Med en stabil blandning av pop och metal har de skapat en riktig hype, signat på storbolags- kontrakt och gjort succé i Robinsons tevetrailer. Men det är inte lätt att bli omtyckt av alla. Joyzine mötte två delar av Dead By April i Linköping för att snacka om att lugna ner sig och om inskränkta femtonåringar på nätet.

– Om du någon gång får se Dead By April i Melodifestivalen har du mitt tillstånd att skjuta mig, säger gitarristen Johan Olsson och tittar stint på mig. Jag är övertygad om att han menar vad han säger.
Anledningen till att spörsmålet ens kommer på tal är att Dead By April den här kvällen ska begå premiär med den ambulerande minifestivalen Rockweekend on tour där även högst Melodifestival-aktuella H.E.A.T (samt Mustasch och Dia Psalma, men mer om dem senare) ingår. Tanken att även lättillgängliga Dead By April på något sätt skulle kunna nästla sig in i tävlingen känns inte helt osannolik, men det är stopp och belägg från bandmedlemmarna.
– Jag tycker det har ballat ur. Melodifestivalen för mig är ju schlagerlåtar. Alltså det är väl coolt och H.E.A.T är ju grymma, men det känns inte som schlager. När Lordi kommer in och spelar hårdrock, det är inte Melodifestivalen för mig utan det är så som det var när man var mindre, konstaterar bandets sångare Jimmie Strimell.

Lugnet och stormen
Varför ens snacka Melodifestival med ett metalband? Det låter ju helt imbecillt. Men Dead By April är inte vilket band som helst, utan en samling modiga unga män som trotsat många av de rådande konventionerna och komponerar musik som egentligen är lika mycket rotad i popmusiken som i någon insnöad metalscen.
Vi sitter i foajén till Konsert & Kongress i Linköping och det känns lite som lugnet före stormen. Det soundcheckas i konsertlokalen och bandmedlemmar och några få nyfikna stryker omkring i lokalerna. Lugnet och stormen är metaforer som dessutom fungerar alldeles utmärkt för att beskriva Johan Olsson och Jimmie Strimell. Gitarristen är framåt, hans mun går i ett och han kan uppenbarligen berätta om musiken och bandet hur länge som helst utan att det tar stopp. Sångaren är tvärtemot väldigt tystlåten och kontemplerande, men sitter hela tiden med ett intelligent litet smil som avslöjar att han tänker mer än han säger.
De har precis berättat att de har utrymme att ta sin musik i precis vilken riktning som helst utan att känna sig begränsade av någon stil eller musikalisk kategorisering, därav min trevare kring Melodifestivalen.
– Det är en väldig skillnad på vad man kan göra och vad man vill göra. Jag kanske har ändrat mig om fem år och du får skjuta mig, det återstår att se, slår Johan fast och undslipper sig ett litet flin.
– Det som är så jävla ball är att vi har både och. Man får hela färgspektrat. Det är inte bara tvåtaktspisk och ondska, utan det är både stora och varma och djupa känslor blandat med aggressivitet. Vi brukar skämta och säga att man kan stoppa i en Dead By April-skiva och så är man nöjd sen, då behöver man inte lyssna på några andra skivor, fortsätter han på temat kontrasterna i gruppens musik.

Skjut Cheap Monday-snubben!
Analysen av den egna musiken tycks lika korrekt som den är enkel. För merparten av komponerandet står Michael Jackson-diggande gitarristen Pontus Hjelm – förutom redan nämnda ingår även basisten Marcus Wesslén och batteristen Alex Svenningsson i gruppen – vilket färgat bandets popklingande metalsound.
– Han lyssnar väldigt mycket på pop och mainstream, konstaterar Johan.
– Han har säkert skrivit femton nya låtar men tröttnat på hälften och slängt dem och börjat på nytt igen. Han är en idéspruta, fyller Jimmie i.
Oavsett vad musiken kom ifrån skapade den ganska omedelbart ett buzz kring bandet när de dök upp för några år sedan. Debutalbumet släpps inte förrän i maj i år, men redan ifjol spelade gruppen på anrika Hultsfredsfestivalen och fick åka med Dark Tranquillity och Engel på turné genom Sverige. Att det uppstått en varaktig hype kring gruppen råder det ingen tvekan om och vid två separata tillfällen under vårt samtal vågar sig blyga fans fram till killarna för att be om autografer.
– Jag tror att det beror på att vi gjorde en sådan extrem blandning av pop och metal, att det var någonting nytt, säger sångaren lite trevande innan Johan tar över stafettpinnen.
– Att vi vågade bryta normerna, både med musiken och utseendet och försöker leverera ett paket som tilltalar människor.
Just det där med ett välstylat utseende kan vara svårt att acceptera för vissa i den potentiella lyssnarskaran.
– Man har ju hört att metalsnubbar hackar på oss, men tjena ni har ju samma frilla och samma jeans och samma jävla boots på er allihop så kom inte och säg att det inte har med utseende att göra för att det har det, säger Johan uppjagat, kör handen genom det svarta håret och fortsätter. Även de här banden som säger att de är så anti-image har en image. En anti-image är också en image. Dödsmetallen är en image eftersom du ser ut på ett visst sätt för att tilltala andra människor. Om du går på en dödsmetallkonsert där alla har långt hår, är lite småfeta och har någon Obituary-t-shirt på sig och det kommer en snubbe i tighta Cheap Monday-byxor och snedlugg, då hade ju han skjutits på plats. Då är det ju en image annars hade det inte spelat någon roll. Vi ser ut så här.
Är det rent av så att ni stöter på ett större motstånd på grund av ert utseende än för musiken?
– Delvis, men det är mest de här blabbermouth-snubbarna, femtonåriga killar med finnar som sitter hemma i källaren och runkar till internetporr, suckar gitarristen. Vad ska man säga, synd att ni inte gillar hur vi ser ut, jag har också varit sådan och det går över.

Sluta tjöta
Det eftersträvade soundet och stilen kräver också i stor mån ordentligt fokus och seriositet. Efter att ha krafsat ner en autograf med min för ändamålet utlånade penna tar sig Jimmie an uppgiften att förklara varför.
– Det handlar om att man ska klara morgondagen också. Rösten kräver mycket vila. Det är inte bara att skrika längre som jag gjorde förr, då var det lite enklare. Nu ska man ju kunna ha balansen att klara både finsången och skriksången. Man får tänka mer nu än vad man gjorde förr, då var det bara att vara galen och skrika. Vatten och kaffe är det som gäller och så får man försöka prata så lite som möjligt, prata lågt och inte springa omkring och tjöta med alla.
– Det är mer fokus på musiken och mindre fokus på allt annat numera, säger Johan.
– Jag behöver väl inte tänka så mycket på att ta det lugnt av samma anledning som Jimmie, men när kidsen på sina 700 spänn i månaden betalar 200 spänn för att gå och kolla på oss vill jag inte stå där pissfull och spela fel låt. De har betalat för att gå och se oss och vi ska göra så bra vi kan. Håller inte det som vi gör är det inte så mycket man kan göra, men håller det inte på grund av att man har varit dum i huvudet eller druckit för mycket då finns det inga ursäkter.
Romantiseras det för mycket det här med att festa på turné?
– Absolut. Sen är det jävla mycket bullshit också. Många av banden som säger att de festar så jäkla hårt är precis som alla andra. Inget emot det, vi gillar att festa och dricka bärs allihopa, men när man sitter en hel intervju och bara berättar fyllehistorier då känns det som att musiken kanske inte är där den borde vara.

In i finrummet
Blandningen och det breda färgspektrat går igen även i det turnépaket som Dead By April för tillfället utgör en del av. Olika stilar inom den hårdare skolan blandas och nykomlingarna agerar uppvärmare åt främst Mustasch (”ett grymt liveband”) och Dia Psalma (”när de spelar låtarna från 'Gryningstid' får man lite rysningar och tänker tillbaka”). Bredden som uppvisas i turnépaketet och då inte minst i Dead By Aprils egen musik borde kunna tilltala ett väldigt brett spektra av folk vilket för oss in på frågeställningen vilka orkestern egentligen siktar in sig på.
– Principen från början har varit att ta hård musik in i finrummet, börjar gitarristen lite trevande. Det handlar nog mest om personliga preferenser och om man har ett öppet sinne eller inte. Om man lyssnar på samma skivor som man gjorde när man var tonåring så kanske man inte diggar oss, men för att någonting ska kunna utvecklas så måste man ju bryta lite regler, annars kommer man ingenstans.
– Det är klart att när det är saker som folk inte är vana vid är det vissa som ställer sig med armarna i kors och suckar och himlar med ögonen och vissa tycker det är kul att det är något som låter annorlunda, ett band som inte låter som alla andra och vågar ta ut svängarna. Det är sjukt tråkigt att säga att någonting är rätt eller fel, men det svåra tror jag är att få med dem som har lyssnat väldigt mycket på samma musik och som inte har ett öppet sinne, de som tycker att det ska vara på ett visst sätt och är det inte på det sättet så är det fel.
Men så tänker Johan Olsson efter, reflekterar över det turnépaket som gruppen är en del av och slår pricksäkert fast vilka det är som ingår i målgruppen för Dead By April.
– Jag säger som Ralf i Mustasch, Bring me everyone!

Av: Mikael Mjörnberg 2009-04-22
Foto: Universal
Hemsida: www.deadbyapril.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: