Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Plector
Punishment Day, 2012
Skivbolag: Discouraged Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-10-31
Hemsida: facebook.com/plectorofficial

Pressreleasen bjuder på en rolig motsägelse. Först oreras det hutlöst om hur skivan låter fullständigt ”legendariskt” och bjuder på ”en sånginsats som kommer att få det mest luttrade death metal-fan falla platt av sin stol” (jag förutsätter att det är något som nämns i syfte att framstå som positivt). I nästa stycke konstaterar man ”under färdigställandet av 'Punishment Day', erkände bandet för sig själva att de glidit isär och hade svårt att motivera sig i arbetet med Plector”.

Ett band utan motivation ska alltså ha skapat något legendariskt. Motsägelsefullt (förutsatt då att man inte menar legendariskt dåligt med sin inledande formulering). I sin strävan att berätta så mycket som möjligt om släppet slår man helt enkelt en liten logisk kullerbytta.

Tyvärr har det som kan höras på ”Punishment Day” mer att göra med det som omtalas i den senare beskrivningen snarare än i den första. När jag recenserade förra fullängdaren ”Dark & Spiteful” gjorde jag en poäng av ett gammalt Nifelheim-citat med innebörden att ”det bara sprutar metal”. Jag skulle kunna göra samma sak här igen...

För visst sprutar det metal om Plector när trion spänner musklerna och legerar death metal med thrash, men det är också det enda de gör. Gruppen har en hel hög med trevliga riff, men dess låtskrivande är inget annat än poänglöst. Det harvas upp och ner, till höger och vänster med bajsnödigt spännig attityd utan att någonting fäster. Så fort ett gott köttigt riff börjar få fäste kläms det in i en låtstruktur som får det att dra i gäspmusklerna.

Fina råvaror är inte till stor hjälp om kocken inte har fingertoppskänsla om man så säger.

Dessutom ska tilläggas att sånginsatsen inte alls får mig att ramla av stolen (även om jag givetvis inte tillhör skaran av gemene strömlinjeformade death metal-fans), snarare tvärtom. Erik Engbo vill väl, men vill samtidigt för mycket. Det gör att sången låter ansträngd och överspänd på ett sätt som inte är helt klädsamt, även om det går i linje med den övriga leveransen (som spelemannamässigt så klart är ytterst kompetent).

”Punishment Day” är en svanesång. I och med släppet av den här plattan lägger bandet ner verksamheten. Det är ett konstaterande som förstås låter synnerligen känslokallt och hårt, men så tråkigt som Umeå-orkestern låter på den här skivan tror jag faktiskt inte att det är särskilt många som sörjer.