Joyzine

[stäng]

Intervju

The Haunted

När The Haunted är aktuella med en sjunde fullängdsskiva har förändringens vind blåst i thrashlägret. ”Unseen” stakar ut en ny väg för orkestern och kommer få en och annan lyssnare att höja ögonbrynen.
– Det är en skiva som väcker mycket känslor, kanske ingenting som man lyssnar in sig på, på en vecka, konstaterar basisten Jonas Björler.

Jonas Björler är en rutinerad räv med otaliga år i yrket. Han vet vad man som musiker förväntas säga när en ny skiva kommer på tal. Han har så att säga gjort det ett antal gånger förut.
– Det är inte så mycket som har hänt, vi har harvat på, konstaterar han sakligt om nya given ”Unseen”.
Men stopp och belägg, den gubben går inte den här gången. Ska man tala om ”Unseen” då räcker det nämligen inte med nötta klyschor om att det som hänt sedan senast egentligen inte är någon större utveckling, att det är något som bandet haft på lut hela tiden och så vidare och så vidare. För en utomstående lyssnare är det nämligen tämligen djärva kliv som tagits av The Haunted inför denna, gruppens sjunde studiogiv. Så låt oss börja om från början. Vad är det egentligen som har hänt?
– Man måste ju utvecklas lite, säger basisten. Det är tråkigt att spela samma sak hela tiden. Man får nya influenser hela tiden och på den här skivan har Peter (Dolving, sång /förf.anm) varit med och skrivit mer musik, så det är naturligt på så sätt.
– Det blir det som kommer fram när man spelar, det är svårt att förklara det, man har ingen tanke bakom det när man skriver musik utan det bara kommer. Då blir det som det blir.

Fegade ur med ”Versus”
Anledningen till det här meningsutbytet är att The Haunted lagom till ”Unseen” har gjort ett (i alla fall i mina öron) ganska stort avsteg från den trygga folkhemsthrash med tvåtaktsstänkare och snillrika melodier som kommit att bli synonym med gruppen och istället våghalsigt kastat sig in i en värld av mörk rockmusik med inte så lite progressiva inslag. Gruppens kärna är intakt, men nog är det mycket nytänk alla gånger.
Ju längre vårt samtal fortgår, ju mer mjuknar den trevlige basisten och medger att ett och annat har hänt mer än bara det gamla harvandet.
– Det är ju så när man sitter på sjunde skivan efter 15 år, då är det svårt att komma på de där jättebra thrashriffen, då vill man prova andra grejer.
– Det är också typiskt när man skriver en skiva att det blir som det blir, det blir som ett tidsavtryck. Man spelar det man känner för just då, så nästa skiva kan ju bli grindcore det vet vi inte idag.
Uppmärksamma lyssnare är så klart väl medvetna om att gruppen började experimentera en hel del redan på ”The Dead Eye” (2006).
– Jag gillar ”The Dead Eye” väldigt mycket, det är det inte så många som gör, men jag gillar den, konstaterar musikanten.
En logisk fråga att ställa sig då med tanke på vart gruppen nu står med ”Unseen” är naturligtvis varför ”Versus” (2008) som kom direkt efter ”The Dead Eye” var en ren pungspark laddad med frustande thrash och inte en fortsättning på det experimentella spåret.
– Vi fegade väl ur lite på ”Versus”, då hade vi lite annat material också som fick vila till den här skivan, så en förändring har det ju varit tal om länge.
Hur menar du med fegade ur?
– Jag menar att vi inte riktigt vågade ta ut svängarna. Vi hade lite annat material som var lite mer så här progressivt, men jag vet inte, vi kände väl kanske för att göra en lite mer hård skiva då och det kan det ju bli tal om i fortsättningen med, det vet man ju inte.
När ni skriver låtar funderar ni på vad det är för typ av material som kommer ut?
– Ja, det gör man ju så klart, man tänker att det här kommer nog inte alla gilla, skrockar basisten och fortsätter. Men vi gillar det ju själva i alla fall, det är en stor fördel.

The Haunted ”De vill ha Amon Amarth-skivor”
Som Björler själv konstaterar: att gilla eller inte gilla det är frågan. Fans brukar ju som bekant ofta ha en bestämd åsikt om vad man får göra och inte göra och det är inte alltid tvära kast och stora förändringar mottas med blida ögon.
– Fans har alltid förväntningar och tror att man gör skivor bara för dem, men vi gör ju skivor som vi tycker om. Vi gör den musik som vi gillar, sen är det upp till folk att gilla eller hata. Vi kan ju inte stå stilla och trampa i samma vatten, utan måste utveckla oss som musiker och som låtskrivare. Det är ju roligt om alla gillar det, men det vet man ju att det kommer aldrig att hända. Vi får lika mycket skit när vi släpper en hård skiva. När vi gick från ”The Dead Eye” till ”Versus”, då var det lika många som reagerade negativt på det. Man kan inte få alla nöjda, det är en omöjlighet.
Basisten framhåller å det bestämdaste att man inte kan ta hänsyn till vad folk förväntar sig.
– Jag tycker att allting vi skriver är The Haunted eftersom det är vi som gör det. Jag vet att fans kanske tycker att det låter som något annat, men det är ju ett resultat av att vi vill utvecklas, jag tycker det är fullt naturligt ändå. De som inte tycker att det är okej de får väl lyssna på de gamla skivorna helt enkelt och de som vill hänga med i det nya de får göra det. Jag har inga tankar om det.
Det tyska skivbolaget höjde emellertid också på ögonbrynen när gruppen kom dragandes med sin nya inspelning.
– De är tyskar, de vill ha Amon Amarth-skivor hela tiden, muttrar basisten ironiskt.
– De var lite chockade och förvånade, de var ju rädda att vi skulle förlora vår fanbase, men jag tror att vi kan vinna många nya också så det behöver ju inte vara negativt.
Men det var aldrig tal om att de ville att ni skulle göra om?
– Nej, då hade vi bara bett dem dra och letat upp något annat.

Gillar fortfarande thrash
Ni The Haunted-fans som läser det här, ni behöver inte bli oroliga (nya skivan är grym) och stolpa fram till någon av bandmedlemmarna på nästa spelning för att ställa frågan om de tröttnat på mangelthrash.
– Nej nej, vi har fortfarande väldigt många av de gamla låtarna på setlistan, försäkrar basisten. Nästa skiva kanske är hälften thrash det vet vi inte, de idéerna kommer kanske också ibland, men det var inget som kom spontant den här gången och då känns det bara krystat. Det blir bara dumt och dåligt. Never better är lite thrashig, det finns lite element av det i musiken fortfarande.
På samma sätt vill han passa på att påskina att det vi nu omtalar som nytt också funnits på The Haunteds skivor tidigare.
– De grejerna har vi haft redan från skiva ett. Forensick till exempel, den skulle lätt kunna vara med på den här skivan, det har folk inte tänkt på alls. Sen har vi Hollow Ground och Under the Surface på ”Made Me Do It” som är väldigt melodiska och atmosfäriska, så jag förstår faktiskt inte vad folk pratar om.
– Då har väl i och för sig minst hälften varit thrash och det är väl det de reagerar på.

The Haunted Mer mening med At The Gates
När vi ändå är inne på det här med gamla skivor kontra den nya är en annan given fråga om basisten tycker att gruppen tidigare varit lite rädd för att utvecklas.
– Lite grann kanske, det har ju tagit sin tid, men nu när man ser tillbaka på det så tycker jag att alla skivor har sin egen identitet i alla fall. Det är ju ett av målen man har tycker jag, att ingen skiva ska låta som den andra.
– Alla skivor har sin poäng, det finns grejer man ångrar och vissa andra man tycker är bra, ”rEVOLVEr” (2004) känns till exempel lite för mycket hardcore för min smak i efterhand.
Den är väl en av dem som hyllats mest av fansen?
– Jo, den är ju det, men den tycker inte jag är bäst.
– Det är väl det att det är många unga, arga som gillar den för att det är mycket aggression, de får ut mycket av det och jag kan förstå dem.
De tidiga då, hur står de sig? Debuten och ”Made Me Do It” (2000) var ju till exempel väldigt hyllade när de kom.
– Det är bra låtar, men jag gillar inte ljudet så mycket, jag tycker det är för klent. Det är ju sådana där grejer som man ångrar lite. Produktionen och kanske låtordningen och så där, men gjort är gjort. Jag är hyfsat nöjd med det mesta vi har gjort.
Det kanske är svårt nu när den är så färsk, men var pillar du in ”Unseen” i det här?
– Ja alltså, det är ingenting jag kommer ångra, det tror jag inte. Jag är ganska nöjd med att vi släppte den här just när vi gjorde det nu. Jag hoppas att den håller.
Och apropå det där med utveckling, The Haunted föddes ju ur spillrorna efter At The Gates. Ett band som lagom till sommaren återigen återförenas för ett fåtal exklusiva spelningar med både Jonas och tvillingbrodern Anders (Björler, gitarr) i setningen. Nyfiken som jag är skymtar jag ett eventuellt samband och kan inte låta bli att smyga fram frågan.
Ska man se den återföreningen som en reaktion på att The Haunted inte spelar lika snabbt och hårt längre?
– Jag vet inte, man kan väl tolka det hur man vill, men det är väl bara en rolig grej vi gör. Det blir ju mer och mer mening med det nu när The Haunted tagit in på ett annat spår, så det kan vara kul att spela lite brutal death metal då.
Så det finns en liten koppling då.
Jonas Björler låter som om han skruvar på sig i andra änden av telefonlinjen.
– Ja lite...