Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dag Vag
Borgen, Norrköping
2006-10-28
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-31
Hemsida: www.dagvag.se

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att Dag Vag skulle låta så bra live. Ljudet är kristallklart och ger extra liv och glans åt legendarernas utsvävande popreggae. I jämförelse med kvällens floppande huvudakt Nationalteatern är ljudbilden så gott som kliniskt ren. Dag Vag har minst sagt rättvisa förutsättningar att arbeta under den här kvällen.

Jag har svårt att bestämma mig för hur jag egentligen ska förhålla mig till de grånade gentlemännen som äger scenen i dryga timmen. Å ena sidan är det en samling rätt igenom töntiga gubbar med second hand-klädsmak. Sångaren Stig Vig med backslick, solglasögon och konstant idisslande på ett tuggummi. Tage Dirty med Hawaii-skjorta och Beno Zeno med något han glömde längst ner i tvättkorgen i början av 80-talet. De är så hopplöst ute och passé som det bara går att vara. Å andra sidan är det just det som är styrkan. Dag Vag skiter fullständigt i sådana triviala anmärkningar och kör sin grej rakt igenom, vilket enbart är tufft. Det är bara att välja, antingen fånar eller fräcka åldermän. Jag lutar åt det sistnämnda.

De fina förutsättningarna inför den drygt 700 hövdade publikskaran på Borgen utnyttjas med den äran. Dag Vag trycker in så mycket lättuggad popreggae det bara går. Överraskande mycket utrymme ges åt melodier från gängets senaste fullängdare ”Kackerlacka”, vilket inte alls är fel. Jag vaknade opp görs i en briljant version och inledande Bland gamla och unga sätter en fin standard. Dessutom slipper vi småfåniga God bok vilket jag tackar ödmjukt för.

Men det blir självklart också en del skåpsrensning av gamla godingar. Det enda problem Dag Vag har att brottas med är att det tillslut blir lite likriktat. Speltiden är lite väl generöst tilltagen och många av låtarna blir som helhet väl lika varandra. Mot slutet av konserten envisas herrarna dessutom med att förlora sig i flera smått progressiva passager av instrumentonani. Sådant flum betackar jag mig. Bandet är så mycket bättre när det, som under större delen av konserten, presenterar sina låtar rakt på sak och med bara en intim livetouch utan onödiga utsvävningar.

Som extranummer avverkas självfallet Popitop. Men jag tycker gruppen gör den i en lite torftig version. Publikens bifall låter dock inte vänta på sig och succén är i hamn. Jag står nöjt och väntar på the grande finale. Som inte kommer. De fyra musikanterna avslutar med en sunkig reggaebit och lämnar scenen utan att ha spelat Du får aldrig nog. Låten som i min bok är Dag Vag. Besvikelsen är total.

Det uteblivna mästerstycket är självklart en stor plump i protokollet, men som helhet är framträdandet starkt. Dag Vags lätta låtar är som gjorda för ett intimt liveformat och med den rena ljudbild som presenteras är det svårt att inte ryckas med. Spelskickligheten är det inte heller något fel på och kontakten med publiken riktigt rolig. Jag gillar Stig Vigs smått syrliga sätt att konversera och ju mer jag tänker på det står det mer och mer klart. Dag Vag må se lustiga ut, men visst är det en tuff samling musikanter alla gånger.