Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Mark Olson & Gary Louris
Pustervik, Göteborg
2008-12-04
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-12-05
Hemsida: myspace.com/markolsonmusic

Det har blivit något av en tradition att en gång om året gå och kolla Mark Olson, när han besöker landet. Det är en trevlig tradition som varje år får nya färger.

Det som är sig likt är att vi står där i publiken, och Mark befinner sig på scenen. Men tiden har gått och samtidigt som vi är samma människor är vi också fyllda med nya upplevelser och erfarenheter, sedan sist. Helt naturligt ter sig därför föreställningarna annorlunda.

Den här gången har Mark med sig sin gamla Jayhawks-polare, Gary Louris, som han nyligen släppt plattan ”Ready For The Flood” tillsammans med. Som jag förstår det beror den stora uppslutningen kanske just på att Louris tar plats jämte Mark Olson. För även om Mark vid det här laget har uppnått en del kultstatus i vissa kretsar, har hans tidigare spelningar med ex-frugan Victoria Williams eller Raz Russell, knappast dragit några stora horder till sina gig, varken i Stockholm eller Göteborg.

Denna kväll är det rätt knökat på Pusterviksbaren, som med sin något misslyckade omjustering, har flyttat in scenen längst in mot väggen. Jag vet att det inte gjordes nyligen, men det är första gången jag befinner mig i den här settingen. Själv uppskattade jag stället bättre när scenen stod lite mer smack dab in the middle, så fick också de gästande artisterna ta sig igenom det sällan existerande folkhavet för att ta sig fram till scenen. Några ord byttes, en klapp på axeln, en snyting om man så ville. Men några sådana utdelades aldrig. Arrangörerna bakom klubb Woody West ska ha en stor eloge för att under åren genomfört en förbaskat bra bildningskampanj, som skolat publiken väl. Kanske kan det också vara en av orsakerna till den stora uppslutningen. Jag tror dock mer på Louris-teorin, för han verkar onekligen älskad. Nästan lite för mycket.

Jayhawks satte aldrig några djupa spår i mig, och jag har överhuvudtaget inte ägnat dem någon större tid. Med ”from the Jayhawks” på affischerna kan man tänka sig att det blir en del av det under kvällen. Det blir det också.

Den akustiska duon intar scenen efter att publiken stått samlade i väntande läge i cirka en timmes tid, och ögonblicket innan de kliver ut på scen, är det nära att äggen viner i luften. När de väl går på är det som glömt.

Med varsin gitarr kör de igång, lugnt och försiktigt. Början av konserten är faktiskt ganska loj, och det tar ungefär en halvtimme innan melassen lossnar och de kan lyfta till en högre nivå. Givetvis är det då med en – och dessutom kvällens enda gamla, Mark Olson låt Say You'll Be Mine, från ”December’s Child”.

Men visst, detta är in Creekdippers, men jag tycker att Mark hamnar, om än inte i skuggan av Louris, så i bakgrunden av honom, vilket är synd. Louris är inte så fascinerande, och även om hans solon är riktigt fina, är de alldeles för korta och jag önskar mig mer.

Något mer jag önskar mig är att musiken lättades upp och utvidgades med förslagsvis mandolin, då banjo kanske inte hade gjort sig i de här låtarna. Inte för att det nu låter som någon sa om sin nya skiva, ”som ett jättelass potatismos”, men en sak som är härligt med Creekdippers är just deras förmåga att levandegöra musiken på olika sätt, bland annat genom att växla instrument.

Efter en lite seg inledning fäster det på ordentligt ett tag, för att sedan avta lite frampå slutet av den knappt en och en halv timmes långa konserten, som har en del likheter i sound med Byrds och CSNY, utan harmonierna.

Överlag är det en kanonkonsert, även om jag inser att jag låtit lite bitter. Det är trots allt Mark Olson, och Gary Louris är en rätt mysig snubbe, och det är förmodligen något av det bästa man kan gå och se idag.