Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sounds Like Violence
With blood on my hands, 2007
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-03-06
Hemsida: www.soundslikeviolence.com

Det var väldigt länge sedan jag blev så här tagen av en skiva. Förmodligen för att jag inte hade några som helst förväntningar – varken bandnamnet, skivbolaget eller det faktum att tre av bandmedlemmarna härstammar från Niccokick borgade för storartat intresse -, men ändå. ”With blood on my hands” blåser mig fullständigt av banan.

Spåren av Niccokicks störiga indiepop lever kvar, men inom ramarna för Sounds Like Violence mixas de upp med en punkig mentalitet och vansinniga skrammelutbrott. Det handlar om desperat rock som är välbehövligt smutsig, samtidigt som den är popigt smart.

I centrum för allt står sångaren Andreas Söderlund. Hans texter är becksvarta skildringar av misslyckad kärlek och sånginsatsen är så desperat att samtliga scenarier tycks självupplevda och hämtade från botten av hans sargade hjärta. Just den villkorslösa desperation och smärta som genomsyrar hela ”With blood on my hands”, från sånginsats till spelemannaskap, är vad som gör den oumbärlig. Sounds Like Violence är äkta och låter det verkligen höras.

Det hela skulle lätt kunna framstå som självömkande, men gör det aldrig. När Söderlund skriker ut sin frustration i Longing for a warm embrace eller kvider i balladen Until death do us apart känns det bara genuint. Dels beroende på att texterna är bra givetvis, men mest för att låtmaterialet är oerhört starkt. Sound Like Violence har hittat en perfekt balans mellan vackert och stenhårt, känsligt och uttrycksfullt utan att det slår över.

Wrong, Heartless Wreck och Changes är lysande nummer. Indieharmonier i punkrockförpackning. Men det är i Glad I’m losing you som Sounds Like Violence på allvar välter mig och sparkar min dyrkande lekamen blodig. Det är så ångestladdat, så drivet och så fenomenalt. Jag blir helt tagen när Söderlund låter reserverad sång gå över i lidande skrik.

”With blood on my hands” blir bara bättre och bättre för varje gång den snurrar. Ärlighet varar längs heter det ju och det var längesedan jag hörde ett album som framfördes som om det verkligen var på liv och död. På blodigt allvar.