Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Iron Maiden
Ullevi, Göteborg
2011-07-01
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2011-07-02
Hemsida: www.ironmaiden.com

På söndag spelar som bekant ”The Big Four” på Ullevi. Det blir säkert en upplevelse, men känslan som kommer infinna sig hos publiken kommer säkert vara mer av nostalgins vingslag än av att det är fyra band med framtiden framför sig (med undantag av Anthrax eventuellt).

Fredagskvällen var dock helt och hållet förbehållet Iron Maiden. Att försöka applicera nostalgi-teorin på britterna visar sig vara lika möjligt som att Jimmie Åkesson skulle låta sin fru bära slöja.

Det är lockande att göra en Expressen (sätta sex av fem möjliga, ”Glenn Hysén-klass”), men det är inte helt uppe i den nivån. Däremot så är det mycket som gör att det blir en starkt brinnande femma. Som att de vågar vara stolta över ”The Final Frontier” genom att köra fem låtar därifrån, bland annat elva minuters-magin When the wild wind blows. Som att de vågar vägra leva på gamla meriter genom att slopa (överskattade) Run to the hills. Som att den svenska publikens ärliga kärlek till bandet manifesteras med det öronbedövande jublet som följer efter The wicker man och som gör den högröstade sirenen Bruce Dickinsson helt mållös. Som det finurliga backdrop-bytet mellan låtarna, Eddie-roboten på scen i The evil that men do och Eddie-monstret som kommer upp bakom scen i Iron Maiden.

- Många människor har trott att med ”The Final Frontier”, så är detta den sista Iron Maiden-turnén. Men många människor har även väldigt, väldigt fel, säger Bruce till Ullevis publik.

Och visst har medlemmarna hintat delvis i intervjuer att de inte kommer hålla på för evigt. Men det är svårt att tänka sig att detta kommer vara ett band som säger tack och bock. Nicko må se ut som att han är redo för pensionen, men mannen sköter rytmerna så lekande lätt bakom trumsetet. Bruce flyger fram som en orkan medan han eldar på med sitt patenterade ”Scream for me Sweden!”. Adrian och Dave fyrar av de flyhänta gitarrpartierna med en tillbakalutad coolhet medan Janick gör sitt bästa för att vara en levande sceneffekt. Och bandmaestron Steve, ja han mimar entusiastiskt med i låtarna medan han piskar sin bas hårdare än Åke Svanstedt.

Ja, nog sagt. Ord att beskriva finns inte. Den dagen Iron Maiden inte längre står på en arenascen kommer musikvärlden genast bli mycket tristare.