Joyzine

[stäng]

Krönika

Satans musik övervinner döden

FESTIVALDÖDEN sprider sig över vårt land. Siesta! tynar bort, Peace & Love slukas av FKP Scorpio som samtidigt tvingas flytta Sveriges mest klassiska festival från Småland till en golfbanna utanför Stockholm. Festivaler förändras, försvinner, uppkommer och alla har sina egna teorier om varför. Klart är att det finns åtminstone en festival som stått stor och stolt många år i rad och kommer fortsätta att göra det. OBS: tråkiga generaliseringar kan förekomma nedan.

Hårdrockarens Mekka i lilla Norje har alla de ultimata förutsättningarna för att vara så stort som det också är. Även om andra nischade festivaler som Way Out West (nåja) och Emmaboda står pall så är det ingen diskussion om att hårdrock är den mest sammanhållna musik- och livsstilen i Sverige. Väl på plats på SRF är du kompis med varenda en av besökarna (inte bara ”hej-vi-är-på-festival-kompis”), och du har liksom dina vänner varje år garanterat massvis med band du vill se. Tro det eller ej är det väldigt ovanligt på just SRF, men vill du spendera hela din festival ölandes på campingen kan du göra det precis lika bra som på vilken annan festival som helst. Nyckelordet är gemenskap.

Måste man då vara nischad för att inte dö ut? När festivalutbudet är så stort verkar det så i min mening. Baserat på egen erfarenhet är gemensamhetsfaktorn nämligen så otroligt mycket lägre när det gäller ”icke-nischade” festivaler i Sverige. Där handlar det för genomsnittsbesökaren om hur många polare som ska just dit i år, och det har festivalerna mycket svårare att styra över. Vad det gäller Sweden Rock Festivals genomsnittspublik finns det bara ett val varje år.

När snittfestivalbesökaren i Sverige också blir yngre och yngre är det inte tal om att ha råd med mer än en festival. Något år är det Siesta! som gäller eftersom det ligger närmst och är billigast, något år ska vi till Peace & Love eftersom de har bokat Rihanna eller Bob Dylan, och nu drar vi till Bråvalla eftersom det är nya grejen och Sveriges största festival. Hultsfred? Vad är det?

Arvikafestivalens, P&L's och Hultsfreds problem sägs av många vara just att festivalledningen tagit sig oceaner över huvudet och låtit festivalen växa och växa utan att ha några tankar på buffert eller konkurrens. Visst har Sweden Rock Festival växt en del sedan jag var där första gången 2005, och framförallt har biljettpriserna nästan fördubblats. Men Whitesnake headlajnar fortfarande vartannat år, Lemmy står där vartannat år likaså, och genrefördelningen är konsekvent sedan 90-talet. Jag vill inte svära på någonting men är ganska övertygad om att ledningen dessutom aktar sig för att jaga de enorma publikdrakarna inom genren - Iron Maiden och Metallica. De vill helt enkelt ha dit den dedikerade publik som kommer för att ta del större delar av hårdrockskostcirkeln och inte bara Nothing Else Matters. De har växt i sakta mak utan att försöka överträffa sig själva utom alla gränser år efter år.

När Sweden Rock Festival gick om Hultsfredsfestivalen som Sveriges största snodde Peace & Love placeringen året efter. Sweden Rock tog tillbaka den, men förlorar den nu till Bråvalla. Med tanke på dagens festivalklimat verkar det mesta kunna hända med besökarsiffror, men en sak är säker. En biljett till Sweden Rock kommer som alltid locka mer än vilken annan festivalbiljett som helst, även nästa år. Synd att den är dyrast.