Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Gnarls Barkley
Hultsfredsfestivalen
2006-06-16
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.gnarlsbarkley.com

Folk rusar förbi mig i horder, Pampas kokar! Gnarls Barkley har precis dundrat in i vårens stora megahit, soulgospelosande Crazy. Till och med där jag själv står under trädens sköna svalka står folk och utför oroväckande dansanta, rytmiska rörelser. Den stormagade och ultakarismatiske Cee-Lo, tillsammans med Danger-Mouse, som för dagen återfinns bakom sitt klaviatur på toppen av ett jättepodium, verkar tycka att det är rätt trevligt att för stunden vara Hultsfreds okrönta konungar.

Inte helt oväntat håller den dynamiska duon på hitlåten så långt det går, det är utan tvekan medvetna om dess överlägsna explosiva kraft. I mina öron blir detta bara som grädde på moset, för vägen fram till Crazy har varit högst angenäm. Först och främst imponeras jag stort av själva utformningen av spektaklet. Cee-Lo påminner om en äkta amerikansk frikyrkopastor där han rullar fram klädd i vad som liknar en vit läkarrock. Glädje och intensitet är bara förnamnet, hur får man publiken att skratta och känna sig uppskattade? Man visar sin jättestora mage förstås! Det är dock fler människor på scen, många fler, och alla dansar och ler. Förutom ett kompband finns det en körsektion och en hel arsenal stråkar, visst är det lite fräckt med spyflugegröna fioler istället för klassikt bruna?

Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är för sorts musik egentligen, men det spelar ingen som helst roll heller, för det svänger som satan! Cee-Lo’s högst speciella röst behöver egentligen inte så mycket att jobba med alls för att det ska bli bra och säreget men nu när han har en viss Danger-Mouse vid sin sida blir det bara heltokigt. Gone daddy gone påminner om hur klassisk punkrock mals ner i en soulfunkkvarn och blir till en slagdänga utan dess like. Även Transformer och Who Cares framkallar ohjälplig dansmani. En helt underbar spelning av två riktigt stora entertainers.