Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Linkin Park
Hybrid theory, 2000
Skivbolag: Warner Bros
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.linkinpark.com

Jag erkänner! Ibland är jag alldeles för snabb när det gäller att bilda mig en uppfattning. Jag hörde låten With you lite flyktigt för ett bra tag sedan och okoncentrerad som jag var avfärdade jag både låten och Linkin Park som nya klåpare som bara gick i upptrampade fotspår. Jag tror till och med att jag klankade på dem i någon annan recension jag skrev. Den negativa uppfattning jag bildade då har jag fått revidera nu när jag grundligare dissekerat fullängdaren "Hybrid Theory" - och det ordentligt.

Även om samtliga ingredienser Linkin Park använder sig av i sitt musikskapande redan har brukats av andra, blandar de på ett alldeles eget vis och får fram en slutprodukt som doftar nytänkande och spänning. Linkin Park gör intressanta låtar och förmår variera sig på ett helt annat sätt än sina konkurrenter. Ett band det inte går att undvika att nämna i detta sammanhang är Limp Bizkit. Inte för att jag tycker att de två banden är särskilt lika, vare sig attitydsmässigt eller musikmässigt. Men de måste ändå räknas in i samma genre. Medan Limp Bizkit ger ut skivor med 16 låtar som låter i princip likadant, ståtar Linkin Park med 12 melodier som samtliga bjuder på olika uttryckssätt.

Huvudingredienserna i gruppens musik är metal, rap och stundtals pop. Jag brukar vanligtvis vara ganska skeptisk när grupper blandar in rap i sin hårda musik, men Linkin Park gör det sparsmakat och tro det eller ej ganska läckert. Här handlar det inte om några vedervärdiga bakgrundsbeats eller menlösa "yeah, uh och hands in the air"-texter. Attityden är meningsfull rock rakt igenom och gitarr, bas och trummor arbetar som vanligt, även när sången är hip-hopinfluerad.

Inte nog med att gossarna klarar av att blanda rap och hårdare tongångar på ett delikat sätt. De bjuder dessutom på välslimmade poppartier som jag bara avgudar. Sången i dessa partier är väldigt snygg och i kontrast till de bombastiska mangelpartierna låter de som smärre mästerverk. Sticket i låten In the end är en riktigt mäktig upplevelse.

Min första inställning till gruppen var fullständigt felaktig och nu är jag väldigt nöjd att jag gav dem ytterligare en chans. Deras melodier är fulla av hookar och kontrasterna mycket trevliga. Det är helt enkelt en mycket trevlig skiva.