Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Linkin Park
Meteora, 2003
Skivbolag: Warner Bros
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-05-20
Hemsida: www.linkinpark.com

Linkin Parks debutalbum ”Hybrid Theory” var en frisk fläkt när det dök upp 2001. Ett rapmetalalbum som inte lät precis som allt annat och som hade fräscha och intressanta infallsvinklar. ”Meteora” kommer aldrig ens i närheten av att vara lika bra. Nyhetens behag är borta och låtarna är inte alls lika intressanta som på debuten. 13 spår är på tok för många, de hade behövt begränsas till tio för att kunna hålla en jämn nivå och framförallt, hålla intresset vid liv.

Det som stör mig mest är dock inte att den här plattan är sämre, sånt må ju vara hänt och några av låtarna är trots allt riktigt bra. Det som stör mig är bandets pretentiösa jävla skit attityd. De pratar vitt och brett om hur de experimenterat med femtioelva gitarreffekter, arbetat sex år på samma låt och skrivit om refränger 30 gånger för att få det rätt. Vissa skulle säga att det är perfektionistiskt, jag vill snarare påstå att det känns affärsmässigt och falskt. Jag tillhör dem som föredrar känsla framför klinisk perfektion och extremt hållbara loopar och samplingar. Det värsta är dock att det inte hörs det minsta. Här har stackars Linkin Park suttit och filat som idioter och så låter plattan som vilken budgetmässig numetalinspelning som helst. Ska man vara riktigt elak är väl frågan varför det inte blev bättre låtar av all pretention befogad.

Men lämnar vi dessa emotionella åsikter därhän finns det trots allt några fina musikstunder att njuta av på ”Meteora”. Öppningsduon Don’t stay och Somewhere I belong (tillika förstasingel) är bländande och minner om debutplattan. Jag måste även framhålla Faint som en klatschig rökare och Figure.09 som en lyckad låt med Linkin Parks typiska signum. Men annars går hela albumet på tomgång. Det är definitivt inte dåligt, men det finns inget som griper tag och fångar intresset. Gossarna har helt enkelt velat tillfredsställa för många och dribblat bort sig själva med för mycket kompromissande mellan hårt, mjukt och rap. Inget av elementen tillåts ta någon överhand och glänsa.

Det är svårt att betygsätta en skiva som är så splittrad som denna, det hela slutar med att jag får ta den fega vägen ut och sätta standard betyget. Jag är något besviken, hade faktiskt väntat mig mer av Linkin Park, men samtidigt finns de självklara hitsen här. Men som sagt, de skulle spolat det pretentiösa skitsnacket, NRJ-kidsen fattar ändå inte vad de pratar om och vi andra tycker bara det är ohyggligt fånigt.