Joyzine

[stäng]

Krönika

Pophypen har svalnat

Det är rockens år i år. Fjolårets våldsamma popvåg har planat ut till några obetydliga dyningar och kommer snart att vara borta, förvandlad till ett spegelblankt hav. Vad som dock är märkligt är att arrangörer och media inte alls tycks hänga med.

Ifjol var det popmusiken som regerade. Allt vad den nu kallades, från indie till emo och singer/songwriter sålde ut konsertlokaler, fick recensenterna att spy ur sig så mycket superlativ att de nästan sprack och spelades in absurdum på radio. Men alla sagor har ett slut och de inledande månaderna av 2006 har visat att boomen är över. Popmusik är inte lika hett längre.

Och hur kan jag nu veta det undrar ni självfallet. Jo, det finns många indikatorer som visar att trenden är över, att hypen har falnat.

Främst märks det av i konsertlokalerna. Jag rör mig främst i Norrköping så det skulle klart kunna vara så att pophypen dött just här, men frodas vidare i övriga Sverige. Rapporterna tyder dock på något helt annat. Glansen från 2005, som bjöd på fulla hus och bejublade konserter så fort ett popband klev på scen har idag förbytts mot glest befolkade golv och en allmänt tam stämning. Band som borde ha god uppslutning har fått nöja sig med några ensamma själar och ärligt talat har det varit ganska beklämmande att gå på popkonsert i vår.

Jag kan också se det i Joyzines besöksstatistik. Det är väldigt tydligt hur läsningen av just poprecensioner gått ner, samtidigt ligger så gott som samtliga andra genrer kvar på samma stadiga frekvens. Utan att tappa något intresse.

Vad beror då detta på? Det verkar onekligen som om popen peakade ifjol. Som om populariteten blev så stor att intresset tillslut försvann, brändes ut. För när popen nu har svalnat betänkligt fortsätter rockbanden att dra mycket folk och hålla intresset uppe. Rockbanden som även under popvågen höll fanan högt, drog sin publik till spelställena och lockade människor till läsning. Det måste helt enkelt vara så att rockmusiken har fler trogna fans än vad som är fallet med pop. Att hårdrocksfansen är de sista som skulle överge sin musikstil vet vi, men det tycks vara samma scenario med rock. Genren peakar aldrig riktigt, men den faller heller aldrig ner i djupa dalar. Folk fortsätter att komma på spelningarna vare sig det är trendigt eller inte.

Popmusiken däremot tycks leva högt på trender och hyper. Hur kan man annars förklara sådana markanta skillnader från år till år? Jag skriver inte detta för att klanka ner på genren som sådan, jag gillar pop, men det tycks som om lyssnarna är rastlösa. Som om musiken inte står på ett lika starkt fundament som exempelvis rocken. Popen är mer flyktig och tidsbestämd, inget som rotar sig och lever kvar för alltid. På gott och ont givetvis.

Så långt inga direkta nyheter, att rock har djupare rötter än pop är vida känt. Vad som dock är märkligt (och som fått mig att utstå många ensamma nätter i öde konsertlokaler på recensentuppdrag) är att bokarna inte verkar haja att trenden är förbi. De fortsätter att envist boka popakt efter popakt, förmodligen med motiveringen ”titta så bra det gick med obskyra popgäng ifjol, vi kör på samma linje i år igen”. Men nyhetens behag och hypen är över. I år kommer folk inte ödsla vare sig sin tid eller sina pengar på att se flippade popartister på scen. Det torde stå klart vid det här laget.

Ändå pryds konsertkalendrarna av bilder på popband. Jag kan beundra envisheten, men det är dödfött. Då var då, nu är nu och det kommer inte att funka. Jag har själv sagt det till bokare, men de har velat tro på sina popbokningar. För några veckor sedan släppte Arvikafestivalen nya artister. Ett bandsläpp med grav slagsida åt pophållet. Inget ont om The Radio Dept. (jo förresten, senaste plattan ”Pet Grief” är urtrist), Hello Saferide och Firefox AK, men det är knappast band som ens kommer sälja fem extra biljetter. Tur för festivalen att de redan bokat tyngre namn, rocknamn, synthnamn.

Popens tid är förbi för den här gången. 2006 år rockens år. Alla har förstått det, utom just konsertarrangörerna.