Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Pascal
Herrgårn, Linköping
2006-02-02
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-02-07
Hemsida: w.kyssmig.com

”Som ett Jesus and Mary Chain i en svensk toalett” ska någon ha sagt om bandet. Personligen måste jag säga att liknelsen är ganska träffande. Liknelser av olika slag är för övrigt friskt förekommande då det gäller att definiera Pascal och musiken de är upphov till. Joy Division, The Cramps och till och med lite Ebba Grön har florerat som tänkbara referenser.

Ett gemensamt drag hos ovanstående är deras attityd, ”Skit på er, nu kör vi” -mentaliteten. Ett drag som också återfinns hos Pascal, men kanske på ett lite mer finstilt vis. Sångaren/gitarristen Isak ser ut som en pryd svärmorsdröm med finurlig blick, bassisten/sångerskan Manuela påminner lite om en gammal mattant jag hade i skolan och trummisen Mimmi får mig att associera till, tja, ingenting. Men allt detta spelar givetvis ingen som helst roll när bandet väl börjar spela. Tvärtom blir kontrasten desto mer påtaglig.

Jag kan utan tvekan hålla med om att det går att hitta element från alla de band jag nämnde i inledningen, men när sången dessutom är på vad jag tror är gotländska (men som låter kusligt likt en lätt form av skånska) går givetvis tankarna snabbt till allas vårt bob hund. Trots att det endast befinner sig tre personer på scenen levererar Pascal en imponerande ljudbild och en påtagligt intensiv närvaro. Framförallt är det trummisen Mimmi som drar till sig min uppmärksamhet. Leendes och lite lagom klämkäckt sådär bankar hon bokstavligen skiten ur de stackars trummorna.

Det finns något i Pascals musik som fångar mitt intresse, frågan är bara vad? Musiken i sig ger upphov till en vaggande men ändå vass atmosfär, något som ändå relativt snabbt blir till en känsla av enformighet. Att de sjunger på svenska gör texterna mer lättillgängliga och det kanske är där jag hittar anledning till att le. Vem kan undgå en textrad som ”de knullar på stranden”? Annars var det Förbi Fabriken och Ett Hungrigt Hjärta som lämnade ett mer besående helhetsinryck. Bra låtar utan tvekan.

Att det sedan är högst sparsamt med publik är bara att beklaga, jag tror att spelningen hade uppnått en helt annat höjd om Pascal hade nått fram fullt ut till en lika hungrig publik. Nu blev resultatet, trots god potential hos dem som ändå var där, bara lagom och inget mer.