Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mark Seymour
The closest living thing, 2008
Skivbolag: Promising Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-13
Hemsida: www.markseymour.com.au

När Mark Seymour ifjol släppte ”Westgate” talade han om att den yngre varianten av honom själv förmodligen inte skulle förstå sig på den musik han gör idag. Den äldre varianten av australiensaren visar dock med eftertryck att han är fullt kontant med sin ungdoms synder. På ”The closest living thing” tolkar han bitar från sin gamla grupp Hunters & Collectors akustiskt.

Seymour har en sund föreställning om att en låt som inte fungerar akustiskt knappast är en låt att hålla fast vid och visorna på den här plattan är sådana som övriga i gruppen knappast höll som minnesvärda, men som han själv brann för. Inte helt oväntat fungerar de flesta av dem alldeles ypperligt akustiskt. Holy Grail och Blind Eye är alldeles fantastiska melodier med simpelt piano och gitarrkomp.

Styrkan här är ändå precis som på tidigare Seymour-vax sångrösten. Herrn har en så tilltalande stämma att även de låtar som kanske inte är jättestarka i grunden blir njutbara. Han sjunger ut hela känsloregistret och sin själ på ett oerhört övertygande sätt. Hade jag inte vetat att det här i grunden är postpunkkompositioner hade jag omöjligen kunnat räkna ut det. Seymour gör starka akustiska melodier av det mesta.

Det stora i det lilla, det är så jag lämpligast beskriver den här australiensaren. Han har inte växt ifrån sin tidigare karriär, utan bara låtit den formas efter sin egen evolution. Det är imponerande hur han förminskat det som en gång var stort och lyckats behålla klassen. Det är inte utan att jag blir nyfiken på självbiografin som kom i samma veva som skivan.