Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Strebers
Frejasalen, Skövde
2001-05-22
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: home.swipnet.se/~w-80499

Det var lite som en dröm. När jag i yngre år för första gången började lyssna på musik som var lite hårdare var Dia Psalma ett band jag föll pladask för. Deras frontperson - Ulke - var någon jag näst intill avgudade och därför var det väldigt kul att äntligen få se honom i aktion live.

Visserligen har jag bara haft sporadiska kontakter med det material Strebers spelat in (mest sett det som det som hände innan Dia Psalma och sen har det inte varit mer med det) men det hindrar mig inte från att tycka att de är ett helt okej punkband. Förväntningarna inför framträdandet var därför ganska högt uppskruvade och man kan verkligen säga att de infriades.

Ovanligt gott om folk för att vara en tisdagskväll bjöd till en fin inramning. Mähälium som lirar riktigt tråkig trallpunk med ovanligt usel sång och det betydligt trevligare oi-punkbandet Blisterhead värmde upp publiken och sedan var det dags för strebrarna att ta scenen i besittning. Ulke (sång och gitarr) och Ztikkan (bas) tog omedelbart publiken med storm. Båda verkade väldigt uppsluppna och det var ingen som helst tvekan om att de hade roligt på scenen. De pratade med såväl varandra som publiken hela tiden och gjorde att stämningen steg ännu mer trots att den redan var så gott som på topp.

Ulke har en väldigt kraftfull röst och till skillnad från många andra punkspelningar hördes vartenda ord han sjöng. Faktum är faktiskt att man hörde mer av texterna på spelningen än vad man gör på Strebers gamla plattor. Att min barndomsidol dessutom hanterar den sexsträngade yxan på ett alldeles ypperligt sätt gör ju inte heller att intrycket blir sämre. Strebers har gjort många väldigt bra låtar och de radade upp en lång kavalkad av kraftfull punk. Betongbarn, Ung och arg och Mitt blod/Ditt blod är ju legendariska gamla låtar.

Under de fem-sex sista melodierna uppenbarade sig Strebers originalbasist på scenen och bandet lirade med sättningen trummor, gitarr och två basister. Inte helt oväntat ledde detta ovanliga grepp till en tung och bastant ljudbild som lät riktigt bra. Sista låten var självklart den största hiten av dem alla - Balladen om lilla Elsa.

Jag var glad när jag gick därifrån, inte bara för att jag hade fått se Ulke i aktion utan också för att bandet faktiskt gjort en riktigt bra och inspirerad spelning. Många av låtarna var mycket bättre live än vad de är i de gamla inspelningarna och att killarna spelade i nära en och en halv timme gjorde också sitt. Strebers återförening är en lyckoträff… får vi se Dia Psalma igen också? Då finns det en som kommer gå över lik för att få en biljett!