Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Irma Schultz Keller
Bryggarsalen, Stockholm
2010-09-28
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-09-29
Hemsida: www.irmaschultzkeller.se

– Irma? Hon är ju bra! Håller hon fortfarande på!? Den reaktionen har jag hört många gånger de senaste veckorna, och den är nog ganska talande för Irma Schultz Kellers nuvarande status i Musiksverige; de flesta kommer ihåg henne men nästan ingen vet att hon fortfarande är aktiv.

Under första halvan av 1990-talet var Irma en av våra största artister och hade ett par hit-singlar per album, vann en Grammis, låg på Svensktoppen ett halvår i sträck och sålde platina. Irmas senaste femton år som artist har främst inneburit skådespeleri och en handfull musikaliska samarbeten som i ett par fall även givits ut på skiva. Senaste soloplattan kom för sju år sen och gick i princip helt obemärkt förbi i skivbolagskrisens Sverige, så på sätt och vis är nya plattan "Blank is - sånger av Joni Mitchell" en comeback, om än som coverartist.

Ska man vara noga så är det faktiskt Irmas andra Joni Mitchell-skiva; 1996 kom en rak coverplatta och nu släpps tio andra Joni-låtar i omarrangerat format och med svenska texter. Ska man vara ännu petigare spelades skivan in redan för två år sen och titelspåret fanns faktiskt med på Uno Svenningsson-samarbetet "Sånger för december" 2006.

När Irma Schultz Keller kliver upp på nyöppnade Bryggarsalens scen strax efter klockan nio denna kylslagna tisdagkväll i september är det prestigelöst och intimt. Sångrösten sitter perfekt och bandet, där framför allt basisten Johan Berthling lyser, gör en solid insats med få missar. Martin Hederos, som spelade på samma scen ett par veckor tidigare med sitt The Soundtrack of Our Lives, smyger försynt upp på scenen för att ackompanjera på piano under några låtar, vilket förstärker bandets närvaro än mer.

Före varje låt berättar Irma en historia som på ett eller annat sätt hänger ihop med texten. Historierna är ofta intressanta och har en poäng, men sättet som Irma berättar på - ena stunden som sig själv, nästa stund som Joni Mitchell eller som Mitchells bortlämnade barn - gör också att det blir en aning schizofrent att lyssna på.

En annan sak som kan diskuteras är användandet av rekvisita. Irma illustrerar historierna med bland annat brudslöja och en hatt, vilket snarare lockar till skratt än känns påkallat; det är trots allt ganska vemodiga sånger det handlar om.

Det motsatta gäller för den film och de stillbilder som visas bakom bandet: Tina Axelssons ofta bedövande vackra bildspråk skänker åtminstone ett par dimensioner till upplevelsen. Ett utmärkt exempel på hur man med enkla medel kan förhöja stämningen.

Bäst funkar Jag hade en kung, Blank is och Amelia, där Irma kapat bort en del ord jämfört med studioversionen, vilket gör att texten glider betydligt bättre. Sämst funkar, precis som på skivan, Senast jag såg Rikard vars text stundtals blir rent banal, trots Irmas nästan övernaturligt behagliga röst.

Fick jag bestämma så skulle Irma Schultz Keller släppa en samlingsplatta och turnera landet runt med sina bästa och mest omtyckta låtar istället - hennes eget material är tillräckligt bra och framför allt är Irma själv för bra för att reduceras till en coverartist, även om låtmaterialet är bra utvalt och omarrangemangen stundtals är finfina.

Så jodå, Irma håller fortfarande på och hon har fortfarande en fantastiskt behaglig röst, men jag vill hellre höra låtar som Precis som du och Stureplan nästa gång.