Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tom McRae
King of cards, 2007
Skivbolag: V2
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-05-08
Hemsida: www.tommcrae.com

Det är någonting med vår, sol och mitt musiklyssnande. Omkring den här tiden förra året var jag som förtrollad av kanadensaren Ron Sexsmiths ”Time Being”, en skiva som jag än idag finner lysande. Det händer i princip aldrig att jag någon annan tid på året snöar in på långsamt filosoferande gitarrsnubbar. Det måste ha någonting med årstiden och soltillgången att göra, för det är samma visa i år igen. 2007 års singer/songwriterhjälte heter Tom McRae. ”King of cards” är det soliga soundtracket i det Mjörnbergska hemmet.

Att kalla den här melankoliska skapelsen för solig är så fel det bara kan bli. Men jag tycks fungera bakvänt. Fler jämförelser behöver dock inte göras med ovannämnda Sexsmith. McRae använder sig i betydligt större mån av ett band, han drar sig inte för att skriva tempofyllda låtar och inte minst, han har en mycket ljusare röst. Snubben ligger någonstans mittemellan James Blunt och Brian Molko (Placebo) och sjunger oerhört lidelsefullt.

Avvägningen mellan snabbt och långsamt, gitarr och pianodrivet, optimistiskt och ledset är nästintill perfekt. Bortsett från några väl experimentella partier hittar McRae otroligt rätt med ”King of cards”. Musikantens styrka är att han undviker döda punkter och hela tiden lyckas låta angelägen. Som allra bäst är han i bitterljuva Bright Lights där hetsigt trummande möter en medryckande pianomelodi och oerhört taggad sång. När Got a suitcase, got regrets direkt därefter tar ner tempot helt och hållet och faller in i ett ledsamt mörker är dynamiken total.

Det är någonting med solen. Tom McRae är långa bitar riktigt mörk och nedstämd. Ändå älskar jag honom som mest nu när det strålar från himlen. ”King of cards” lär dock fortsätta att gå varm hos mig. Den är allt för bra för att vara årstidsbunden.