Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Roshambo
Stress Me, 2011
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-12-07
Hemsida: myspace.com/roshambosweden

I decennier har folk försökt förklara det svenska musikundret med att det är så mörkt här så stora delar av året och att det inte bara är den kommunala musikskolan utan även det faktum att vi måste göra något med vår tristess som gör att vi startar band och blir framgångsrika. Så låt oss köpa klyschan och göra det enkelt för oss. ”Stress Me” är säkert så infernaliskt bra för att den hamrats fram av en trio som växte upp på samma gata i den minst lika infernaliskt trista värmländska småstaden Karlskoga.

Skämt åsido. I ganska precis 30 minuter varar ”Stress Me”. Det är alldeles lagom för att man inte ska tröttna. För att man ska lämnas med en lysten törst efter mer och desperat kasta sig efter fjärrkontrollen och play-knappen när skivan tystnar. Roshambo är så energiska att det lätt hade blivit för mycket med en längre platta, men man bara måste höra dem igen när plasten väl slutat spinna.

Jag upplever lite samma sak som med Royal Republic här. Roshambo är förvisso lite valpigare och mindre slipade, men fenomenet är detsamma. Vi snackar ett band med så mycket energi att instrumenten glöder korsbefruktat med spattiga rocklåtar där melodierna är riktigt smittande. Melodi och ett bra drag i samma kompott misslyckas sällan och så inte här heller. Några av krokarna är så catchy att bröderna Norén från Borlänge nog hade kunnat tänka sig att döda för dem.

Nu vet jag förstås inte hur Roshambo gör sig som liveband (även om kollega Norling Rauhala hintar om att det inte är så pjåkigt här), men att döma av det lysande materialet på ”Stress Me” är det ett gäng som med idogt turnerande och nötande av asfalt, ölkladdiga spunkscener och allsköns bakgårdar säkerligen kan göra sig ett namn.

I släkten spelar man visst mest hockey. Niclas Berglund spelar trummor istället. Det tackar jag för. Roshambo från Karlskoga är ett band att hålla ögonen på.