Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lou Reed
Hultsfredsfestivalen
2006-06-16
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.loureed.org

Jag är besviken. Grymt besviken. Det är fruktansvärt när drömmar går i kras och när saker och ting visare sig bara vara bleka bilder och illusioner. Legendernas legend, Lou Reed, är ett skämt. Ett gammalt trött skämt iförd träningsbyxor. Förmodligen stannade turnébussen precis på första trappsteget till Hawaiiscenen, Lou Reed ser knappt ut att ha vaknat till än eller ens ha en susning om vart han befinner sig.

Jag kan verkligen inte förstå detta. Inledningen verkade så lovande, Reed och de andra gamla gamarna i kompandet stod och malde fram ett monotont mörker värdigt vilken dyster men farlig sinnesstämning som helst. Och sedan… ingenting. Det finns ingen ork, ingen dignitet, ingenting. Gubbarna spelar otight, drar ut på märkliga psykedeliska utflykter i var och varannan låt och verkar inte ett dugg bekymrade över att de förmodligen spelar inför den mest fåtaliga Hawaiipublik sedan urminnes tider. Inte undra på det, detta är ju öken. Fast kulturminister Leif Pagrotsky verkar nöjd. Mannen med det högst respektingivande skägget (varför kommer jag alltid att tänka på gammelsmurfen när jag ser Leif Pagrotsky?) står i bar överkropp och nickar lite belåtet med huvudet. Sveriges utan tvekan coolaste minister.

Åter till Lou Reed. I vissa partier, bland annat i Ecstasy och Dirty Blvd, verkar det som om det finns lite liv i gubben, Reed gormar och tar faktiskt ett par stapplande steg på stället. Men lyckan blir bara kortvarig, snart försvinner Hultsfreds förmodligen otightaste band in i dimman igen. Vad är egentligen tanken med hela framförandet? Tyvärr får jag bara intrycket och känslan av att här har vi ett gäng föredettingar som verkligen skulle kunna bjuda på en sjuhelvetes monsterspelning med tanke på alla odödliga låtar som finns i bagaget men som nästintill retsamt bara ser det här som ett sätt att fortsätta tjäna pengar.

Tanken för mig till andra stora fossila akter, typ The Rolling Stones, Bruce Sprinspteen eller varför inte vår egen Ulf Lundell? Dessa ålderstigna herrar är inte ute på vägarna för att det är särskilt kul och spännande längre, de vill tjäna pengar givetvis, men de bjuder i alla fall upp till dans när det väl ger sig. Pinsamt Lou Reed.