Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2011 enligt Anna Enkvist

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Anna Enkvist.

1. Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will
Mogwai slog två flugor i en smäll när de gav ut detta album. Inte nog med att de har lyckats komma på det absolut bästa albumnamnet någonsin, de har dessutom lyckats med att göra årets bästa album alla kategorier. Jag tycker verkligen att det är helt fascinerande att de kan få sina låtar att bli så emotionella utan att ha med en enda textrad i de flesta av låtarna. Death Rays är den finaste låten jag någonsin har hört, den gör att jag får gåshud över hela kroppen. Det här är perfektion.

2. Final Days Society – Ours Is Not A Caravan of Despair
Det fanns en tid då det mesta som kom från Sverige lät som skit. Då var det nära att jag tappade hoppet om att det här landet skulle kunna producera något bra igen, sedan hörde jag Final Days Society för första gången och musiksverige kändes inte lika hopplöst längre. På detta album, deras andra i ordningen, bjuder de på långa gitarrepos som stundtals påminner om Mogwai och Sigur Rós för att sedan påminna om hur bra musikvärlden skulle vara om detta Växjöband får den berömmelse som de förtjänar.

3. Clap Your Hands Say Yeah – Hysterical
Efter fyra år kunde jag återigen bli förvånad över hur jag på ett nästan ohälsosamt sätt älskar hur Clap Your Hands Say Yeahs sångare Alec Ounsworth förvränger meningar till en gröt av långt utdragna ord som svävar ut i nynnvänliga melodier. Detta sprudlande album har varit en bra vän efter långa och stressiga arbetsdagar då hjärnan känns som mos och allt man vill är att lägga sig ner och självdö, för då har “Hysterical” fungerat som balsam för själen och en adrenalinspruta i hjärtat.

4. J Mascis – Several Shades of Why
Håkan Hellström och andra falsksjungande musikmänniskor kan slänga sig i väggen och fundera på att börja dra sig tillbaka, för ingen kan sjunga lika falskt men ändå så innerligt och äkta som Dinosaur Jrs frontman J Mascis. “Several Shades of Why” är ett efterlängtat akustiskt soloalbum där man kommer J in på bara skinnet. Han sjunger med sin hesa, falska stämma och jag lyssnar. Han klinkar försiktigt på sin gitarr och jag blir berörd på sätt som jag inte ens trodde var möjliga.

5. Foo Fighters – Wasting Light
Jag var inte något vidare förtjust efter att i flera månaders tid ha gått och längtat efter detta album. Varför? För att jag tillhör den där gruppen som önskar att Foo Fighters ska göra en “The Colour and the Shape” pt. 2, och det här är inte alls i närheten av att likna det som är ett av de bästa albumen genom tiderna. Efter ett tag kom jag över besvikelsen och gav albumet en ärlig chans utan några förväntningar som hägrade. Och visst tusan är det här ett klockrent album, här ryms inte många fel.

6. Glasvegas – Euphoric /// Heartbreak \\\
Det kanske inte är lika starkt som debuten. Det kanske inte innehåller lika många låtar som berör på det där nervkittlande sättet som på förra albumet. Och nej, även om soundet är "nytt" känns det inte lika nytt och öronbedövande som debuten var, men trots det är det här ett helt fantastiskt album. Atmosfären och drivet är fortfarande detsamma och James Allan levererar fortfarande låttexterna som om det gällde livet. Och visst svämmar man över av alla möjliga känslor under introt till You?

7. Lykke Li – Wounded Rhymes
Vem kunde tro att årets mörkaste och tyngsta album skulle komma från Sverige och dessutom från en tjej? “Wounded Rhymes” är en otroligt bra sammansatt sorgeceremoni som innehåller en emotionell explosion som forsar fram genom ett kolsvart och unikt sound. När man, som jag, har en förkärlek för sorgsen och dyster musik är det här albumet som rena rama julafton. Lykke Li kan det där med att skriva musik som inte kan göra något annat än beröra så att det känns äkta.

8. Royal Bangs – Flux Outside
Ibland trillar bra band ned i knät på en och då de gör det är det alltid en lika förbluffande och obeskrivlig känsla. Royal Bangs är ett galet, experimentellt och helt otroligt band som precis som många andra galna, experimentella och helt otroliga band kommer från Amerika. Det är inte alla band som klarar av allt det experimentella med hedern i behåll. Allt som oftast blir det högtravande och pretentiöst men det, mina vänner, är två adjektiv som ligger flera ljusår bort från Royal Bangs.

9. The Boxer Rebellion – The Cold Still
Det är inte ofta usla amerikanska kärleksfilmer leder till något bra, men när jag dröjde mig kvar vid en sådan i ren och skär tristess blev jag mycket förvånad över att det faktiskt kom något bra ur det. I filmen spelade ett band. Det bandet heter The Boxer Rebellion och det var deras musik som var enda anledningen till att jag såg färdigt hela filmen. “The Cold Still” är en hjärtskärande fin, lugn och mörk platta som lämnar hjärtat längtandes till något som man inte kan sätta fingret på.

10. The Strokes – Angels
Ingen var gladare än jag när jag fick reda på att The Strokes skulle låta sitt gamla sound prägla den nya plattan. Och visst har de hittat tillbaka men de kunde ändå inte hålla sig från att låta musiken spreta ut åt nya håll. Tack och lov fungerar det bättre på det här albumet än på det förra. Förstasingeln Under Cover Of Darkness var låten som piggade upp mig under våren när snön smälte för långsamt och under sommaren när jag såg den passera förbi genom ett fönster.

: Årets bästa enligt Anna Enkvist

Dessutom:

Årets bästa citat – Av Noel Gallagher
Åsiktsmaskinen och musikgeniet Noel Gallagher må sitta på höga hästar och kunna häva ur sig det ena knäppa och egocentriska citatet efter det andra. Men bland alla tokigheter händer det att det någon gång kommer ut något klokt också. Till exempel det här:

"Om du är bra på något annat än krig, religion eller något annat som gör världen till skit så måste du låta folk ta del av det."

Årets bästa spelning – Glasvegas på Annexet
Än idag får jag gåshud när jag tänker tillbaka på Glasvegas spelning på Annexet den 19 maj. James Allan pratade obegriplig skotska och sjöng som om det gällde livet medan gruppens svenska nyförvärv, Jonna Löfgren, trummade skiten ur sina trummor ståendes. Magiskt!

Årets uppvisning av kreativitet – Utställningen ”Den ganska långa vägen hit”
På Grafikens Hus i Mariefred kan man få ta del av något ut över det vanliga i konstväg. Martin Sköld från Kent har tonsatt konstnären Jesper Walderstens grafiska verk och det hela blev något utöver det vanliga; utställningen ”Den ganska långa vägen hit”.

Årets bästa filmmusik – Skyscraber
För den som längtar efter något nytt från Mew kan en dos filmmusik minska längtan en gnutta. Gruppens geniale sångare och låtskrivare, Jonas Bjerre, har gjort soundtracket till den danska filmen Skyskraber. Helt klart lyssningsvärd!

Årets miss – Foo Fighters på Stadion
Ja, jag hör tyvärr till den där gruppen dumskallar som inte var på Stadion den 22 juni trots att jag verkligen, verkligen ville vara det. Varför det blev som det blev har jag ingen bra förklaring till, men jag ångrar det bittert.

Årets bästa låtar – Death Rays och Fuck Up, Pass Out
Årets två bästa låtar kommer dels från ett skotskt världskänt band och från ett skånskt inte lika känt band. Mogwai (Death Rays) och Jet Link (Fuck Up, Pass Out) är banden som har stått för musikperfektion det här året. Tack och bock!

Årets sämsta samarbete – Metallica/Lou Reed
Alltså, jag förstår inte. Förstår ni? Finns det någon annan än just Metallica och Lou Reed som förstår? Eller är det så att inte ens de förstår så här i efterhand? Jag instämmer i sågningskavalkaden som utbröt när deras gemensamma album släpptes. Jag trodde att tanken med samarbeten var att man skulle lyfta varandra, inte tvärtom.