Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

New Found Land
We All Die, 2009
Skivbolag: Fixe Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-18
Hemsida: myspace.com/ournewfoundland

Jag slutar aldrig att förundras över musik och hur den lever sitt eget liv. Hur den kan uppfattas så diametralt olika beroende på situation och sinnesstämning. Det är inte många andra kulturyttringar som agerar så kameleontlikt och dynamiskt.

För att ta New Found Land som exempel. I samband med ledighet och solgass på den i söderläge förlagda balkongen framstod ”We All Die” som segt bakgrundsskval utan något som egentligen intresserade. Jag lyssnade förstrött, glömde bort den och drog iväg på festivaler. I arbetstider när man efter dagar av hjärnmangling på nyhetsredaktionen kommer hem och slår på skivan i samband med att ytterligare några timmar ska ägnas åt jobb (den här gången med Joyzine) är det helt andra bullar. Nu framstår ”We All Die” kväll efter kväll som ett själfullt och självklart soundtrack till min tillvaro.

Duon Anna Roxenholt och Karl Krook ägnar sig som så många andra åt melankolisk popmusik som med små medel utforskar det mörka i både tillvaro och själ. De är ännu ett band i mängden som prövar sina vingar och färdigheter utan att riktigt veta vart de ska eller hur långt kompetensen räcker. Det låter bräckligt och i det här fallet låter det fantastiskt bra. De två musikanternas lite darrande sångröster kontrasterar väldigt snyggt mot varandra.

Det mesta rör sig i ett avskalat akustiskt format, som om firma Roxenholt/Krook suttit i garderoben och filat fram sina låtar utan en tanke på att omvärlden skulle få höra. Men här finns också några rivigare upptempospår som skänker dynamik till inspelningen. Jag får vibbar av Maia Hirasawa möter Les Issambres, om än i en aning valpigare format.

Men framförallt är ”We All Die” en alldeles utmärkt skiva för de stunder när man verkligen inte orkar vara glad.