Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Broder Daniel
Way Out West, Göteborg
2008-08-08
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: bede.se

Låt mig klargöra det här på en gång: jag är ingen, och har aldrig varit, stor fan av Broder Daniel. Jag förstår inte grejen och har aldrig gjort det. Mycket tack vare Henrik Berggren, en sorglig spillra till människa som aldrig kunnat ta en ren ton om så livet hängde på det. Jag förstår verkligen inte den mytbildning som bildats runt bandet. Inför den här, den allra sista spelningen någonsin, har jag läst spaltmeter efter spaltmeter om bandet, om alla skandaler, om hur utbrytarkungen Håkan Hellström blev större än någon kunnat ana, men inget av det här har jag någonsin sett live. Jag var på Hultsfred 01, jag var i Frihamnen 05, alla så kallade klassiska Broder Daniel-spelningar, men ingenstans såg jag någon magi, ingenstans såg jag något som tydligen så många andra ser.

Det står en armé av unga människor längst fram och gråter i Slottsskogen. Henrik Berggrens ”barn” som han kallar dem. Men varför gråter de? Sedan kommer jag på det, varför jag inte kan relatera till de falska sångtoner som strömmar ut från scenen. Jag är för gammal. Ungdomsångesten är borta, de hårda hundåren är förbi. Min Henrik Berggren hette Kurt Cobain, och visst har jag fällt dryga tårar för att min ungdomsidol inte finns i livet längre. Helt plötsligt kan jag relatera till ”barnen” som står där framme och gråter. Det måste vara tufft, framförallt med tanke på gitarristen Anders Göthbergs tragiska bortgång.

Men till skillnad från Berggren så kunde Kurt Cobain sjunga, eller skrika om ni hellre föredrar det. I slutändan är det alltid musiken som räknas, åtminstone i min bok, och det är väl där Broder Daniel alltid kommer att vara som ett skoskav. För det finns så mycket potential, många av låtarna är riktiga killers, skitig pulserande indierock, men de förstörs av att sången är lika skev som FRA-lagen.

Nog om detta, man får säga vad man vill om Broder Daniels historia och deras musikaliska kvaliteter, denna den sista spelningen är faktiskt inte helt oäven, det är faktiskt kanske rent av en av de bästa jag sett bandet genomföra. Mycket är tack vare Soundtrack-Mattias stabila gitarrhantverk förstås, men det märks att resten av bandet är märkta av stundens allvar. När så de sista tonerna av No Time For Us klingar ut och Henrik Berggren ensam lommar av scenen är det en avig känsla kvar i min kropp. Något unikt har precis inträffat, och jag vet inte vad det är. Jag kanske borde fråga de som stod längst fram.